Vi som inte kan få nog av Elena Ferrante, den hemliga italienska författaren bakom succén med den så kallade Neapelkvartetten, behövde inte vänta länge efter att den fjärde och sista boken kom ut. Nu kommer nämligen ytterligare tre böcker i en löst sammanhållen svit, där ”Dagar av ensamhet” är den första att ges ut på svenska. Den skrevs dock ett drygt decennium före ”Min fantastiska väninna”.
Boken rymmer samma intensitet och svärta som de andra böckerna, men språket är bättre och berör på ett helt annat sätt (Neapelkvartettens styrka var främst den svindlande berättelsen). Att boken är knappt 200 sidor lång, i stället för över 400 som flera böcker i den förra sviten, bidrar säkert till detta exakta språk som är både rått och förföriskt. Jag är ständigt redo med en penna för att stryka under fantastiska formuleringar. Det är svårt att säga vilken roll det spelar att den här boken har en annan översättare, men Barbro Andersson är värd en guldstjärna för sitt jobb.
Neapelsviten hade ett rikt persongalleri och skildrade en lång tid och samhälleliga skeenden. Här kretsar berättelsen i stället kring en kvinna, Olga, och hennes familj. Den rör sig knappt utanför deras lägenhet. Olga blir utan förvarning lämnad av sin man och står plötsligt ensam med barn, hund och hushåll. Hon har givit upp en författarkarriär för det här livet, och tacken är att bli utbytt mot en mycket ung kvinna.
Tillvaron rämnar. Hunden äter gift, sonen blir väldigt sjuk och Olga svarar med att tappa upp ett bad och sminka sig. Hon vacklar. Samtidigt handlar det om att resa sig, att kunna konstatera att känslor går över. Att bygga upp ett jag efter att ha varit ett vi. Vi kommer Olga under huden och hon väcker medkänsla utan att det innebär att man tycker om henne. Hon tillåts vara just så komplex som en människa är. Det är en magnifik roman och jag vill smälta den, kanske läsa den igen i väntan på nästa.
