”Jag tänker försvara det jag tror på”

Det myllrar av folk i skogsgläntan utanför Falun. Överallt finns kamouflageklädda människor som hugger, röjer eller reser tält. Hemvärnet i Dalarna har övning och campen som byggs här i tallskog­en ska under fyra dagar rymma ett hundratal mannar från Orsa kompani, ett av de tre kompanierna som övar.

När värnplikten togs bort 2011 fick hemvärnet en större roll i försvar­et och övningarna kommer oftare än förr. Det här är kompaniets sista innan militärövningen Aurora drar i gång i september. Aurora är militärens största övning sedan 90-talet med deltagare från flera länder. En fjärdedel av de 20  000 svenska soldaterna som ska vara med är från hemvärnet.

Nina Hammarström

– Jag ska vara med i Aurora. Jag är kallad till Gotland, säger Nina Hammarström,  som till vardags är kock i Sandviken kommuns centralkök.

Tillsammans med de andra kockarna i kokvagnen håller hon på att diska jättelika kastruller som ska kopplas till ångpannan som all mat ­lagas med. Men om det är kock hon ska vara under Aurora vet hon inte än.

–   Nej, det är som soldat jag är kallad. Vi är ju det i första hand, säger hon.

Nina är soldattränad, precis som alla andra som har skrivit på ett hemvärnsavtal, och i vanliga fall skulle hon haft en AK4:a med sig. Men det här är inte hennes riktiga kompani, Orsa kompani har brist på kockar och till den här övningen har Nina lånats in från hemvärnet i Gävleborg. Hennes eget vapen är inlåst på hemregementet och det blev krångligt att kvittera ut det. Det kommer att bli slitigt nog ändå, utan att lägga tid på att skjuta in AK4:an. När övningen är slut om fyra dagar kommer hon att ha jobbat många sextontimmarspass för att ge soldaterna sina mål mat.

–  Trots det är det något särskilt med det här. Det är spännande och det är en otrolig gemenskap. Det är inte jag och du. Det är vi. Det är det första vi lär oss när vi går med, säger hon, som är med både i hemvärnet och i Lottakåren.

Att börja som lotta är en vanlig väg för kockar. Personliga assistenten Anna Raninen Nilsson har också gått den vägen.

– Jag började för över 20 år sedan när jag var 17–18 år. Det var naturligt att göra det för mig.

Anna Raninen Nilsson

Hennes pappa, som är 98 år, föddes i Finland och var med i det finska vinterkriget. När ryssarna tog delar av Karelen blev han både hemlös och skottskadad. Flera av hans vänner dog.

– Han har aldrig velat prata så mycket om det där. Men att det kan bli krig, det är verkligt för mig. Se bara nu med terrorattacken som var i Stockholm, säger hon.

Skulle hon kunna döda någon om det krävdes?

– Det kan jag inte svara på här och nu. Om det gäller att döda eller dödas så skulle jag nog det, men hur vet man? Det är aldrig något jag frågat pappa om men givetvis har han dödat. Han var ju långt inne i Ryssland och stred, säger hon tankfullt.

”Det är inte jag och du. Det är vi. Det är det första vi lär oss när vi går med.”

De allra flesta i lägret är beväpnade, ändå ligger död och krig långt från många av dem jag pratar med. Ann-Marie Drougge är barnskötare på neonatalavdelningen vid Falu lasarett, här är hon hund­förare. Med pistolen stadigt i hölstret leder hon collien Eros runt lägret för att upptäcka inkräktare. Hennes pappa har påverkat valet att gå med i hemvärnet. Eller i vart fall den maktlöshet hon kände när han gick vilse under en bärplockning i de milsvida skogarna hemma i Gravendal.

–  Jag var 18 år och mamma var säker på att han hade fått en hjärtinfarkt. Vi hade ju inga mobil­telefoner på den tiden, så vi åkte runt med bilen på småvägar. Ropade och visslade. Jag hade hund ­redan då och jag var så arg på mig själv att jag inte tränat sök med den.

De hittade honom vid en skogsväg innan kvällen, men tanken på att träna hundar satt kvar hos Ann-Marie. I dag är hennes Eros en av hundarna från Brukshundsklubben som vaktar och söker ­efter människor åt hemvärnet. Ibland används de för att hjälpa polisen när civila människor försvunnit. Det är inte alltid det lyckas.

Ann-Marie Drougge

–  Vi letade efter en dement och vältränad äldre dam. Hon hade sprungit maraton och kunde ta sig långt. Tyvärr kom vi till platsen efter några dagar när många redan trampat runt i området. Det var svårt för hunden att hitta hennes spår. Tror det var jägare som hittade henne senare på hösten. Död. Jag grämer mig över det. Men jag gör det jag kan.

Hon är på helspänn. På övningarna vet inte någon av deltagarna vad ledningen planerat ska hända.

– Förra övningen hade de tagit in yrkesmilitärer som skulle smyga sig in i lägret. Eros och de andra vakthundarna upptäckte alla, säger hon och klappar honom stolt.

Nina Hammarström, Anna Raninen Nilsson och Ann-Marie Drougge tillhör en minoritet. Hemvärn­et marknadsför sig själva med att vara folkets försvar, men trots att det är 750 personer som skrivit på hemvärnsavtal för Dalregementet är bara drygt femton procent kvinnor.

–   Vi har blivit sämre, tidigare var det tjugo procent, säger överstelöjtnant Mikael Lundin,  som är chef för Dalregementet.

Han tror att det delvis beror på kravet på soldatutbildning. Många kvinnor kommer från frivilligorganisationer som Lottakåren eller Brukshundsklubben. Sedan kravet infördes har bland annat Röda Korset avslutat sitt samarbete om sjukvårdspersonal med hemvärnet.

–  De som vill bli stridande soldater väljer andra vägar.

Det är inte bara kvinnorna som saknas – få har annan etnisk bakgrund än svensk.

–  Vi har som mål att rekrytera från hela det svenska samhället. Jag har inga siffror på hur det ser ut, men det är riktigt att det inte är så nu. Där måste vi bli bättre, säger Mikael Lundin och menar att den återinförda värnplikten kan innebära att det blir en ändring.

Inne bland tallstammarna har en grupp rest färdigt sitt tält. Tältväggarna är hårt spända och väl kamouflerade med skyddsnät. Utanför letar Marcus Ragnergård efter sin packning i en hög ryggsäckar.

– Det märks att vi är en grupp som varit ute tillsammans några gånger. Den här gången gick det riktigt bra att resa tältet, säger han.

Marcus är i vanliga fall undersköterska på sjukhuset i Falun. Här i hemvärnet är han bevakningssoldat. Han kommer att ägna en stor del av tiden på den här övningen i en lektionssal för att läsa in lagar och regler för vakter och sedan blir det prov innan det är dags att öva närstrid i en gymnastiksal.

–   Vi har en ren vaktutbildning. Vi kan få vakta olika objekt om det blir krig eller om det blir någon krissituation.

Erfarenheterna från jobbet har han väldigt liten nytta av här.

Marcus Ragnergård

– Nej, inte ens i min militärtjänstgöring hade jag nytta av det. Och då var jag ändå sjukvårdare. Det är helt olika sätt att tänka. På jobbet utgår prioriteringen från patienternas bästa och det de behöver. Här gäller att de med små skador går först. Det gäller ju att snabbt få soldater att kunna strida vidare.

Flera i hans grupp har varit på militära uppdrag utomlands, men det lockar inte Marcus.

–   Jag stannar hellre hemma och vaktar. Jag har barn. Jag kan inte åka iväg och komma hem i en låda.

Att han är här i skogen för sjunde året beror på samma saker som fick honom att jobba i sjuk­vården.

–   Det är samhällsnyttan. Jag tror ju på samhället och demokrati och tänker försvara det jag tror på.

Fotnot: Militärövningen Aurora pågår mellan den 11–29 september.