Så jobbar förskolan utan egen gård

Det är torsdagsmorgon i Stockholms äldsta stadsdel Gamla Stan. Barnen från förskolan Brinken har redan tagit sig till Börsparken. En långsmal stensatt gård mellan Storkyrkan och Gamla Börshuset. Det är historisk mark. Innanför fönstren sitter Svenska Akademien och funderar över vem som ska få nästa Nobelpris i litteratur medan barnens skratt och skrik blandas med ljuden från vaktparaden vid Kungliga slottet. 

Men det där är ingenting som barnen bryr sig om. Det är vardag. Det de mest märker av sina historiska omgivningar är att det ibland blir trångt att ta sig fram i gränder fyllda av turister. Och att det är ont om lekplats. Det finns bara två parker i området. Börshusparken, där de rumlar om just nu, och Junotäppan som ligger borta på Prästgatan. Båda är offentliga parker och delas med de tre andra förskolorna som finns i Gamla Stan. 

– Men det löser vi genom att ha samråd. Vi har kommit överens om ett schema för parktiderna, säger barnskötaren Åsa Engström och håller fram ett inplastat papper med tider och dagar för var de får leka.

Fast det är inte alltid som de är ensamma i sin park. I dag är barnen från Nicolaigårdens förskola också här. Sammanlagt är de ett femtiotal barn och vem som kommer varifrån syns bara på dagisvästarnas färg – Brinkens barn är gula och Nicolaigårdens rosa. 

Ett barn från Nicolaigården blir plötsligt kissnödig. En i personalen travar iväg med den nödiga och tre andra barn mot Storkyrkans dörr ut mot parken och försvinner in i kyrkodunklet.

– Ja, vi får låna kyrkans toaletter. Det är bra, säger Åsa samtidigt som klockan i kyrktornet slår nio.

– Sådär, då ska vi strax ge oss i väg. Jag tror att alla våra barn har kommit, visst har de Alexandra? säger hon och vänder sig mot kollegan.

”Vi brukar alltid åka till samma ställe. De är trygga där och börjar leka direkt när vi kommer fram.”

Åsa Engström och Alexandra Nielsen arbetar med Diamanterna, en av förskolans avdelningar för 3-5-åringar som håller till på Stora Nygatan.
Eftersom det är ont om stora lokaler i stadsdelen ligger halva förskolan där och den andra halvan på en annan adress. Ingen av dem har någon egen gård, därför blir det många utflykter till större parker eller museer. I dag skiner solen och gruppen ska åka ut till Djurgården.

– Vi ska till skogen, säger August som är fyra år.

I vanliga fall är de tio diamanter men i dag är tre borta så det är en liten grupp på sju barn som ställer upp sig vid parkens grind.

– Vem är min handkompis, undrar Alexandra och Aaron går fram och tar hennes hand.

Vant går de två och två kullerstensgatorna fram genom gränderna ner till Djurgårdsfärjan. Sista lilla biten blir en språngmarsch för att hinna ombord, för färjan ligger inne. När vi kommit över vattnet och passerat Gröna Lund byter vi till spårvagn.

– Vi brukar alltid åka till samma ställe. De är trygga där och börjar leka direkt när vi kommer fram, säger Åsa, och visst stämmer det.

Barnen hinner inte mer än av spårvagnen och en bit bort från vägen innan Åsa säger: 

– Nu kan ni släppa varandra och springa.

– Springaaaaa!!! Ropar flera av barnen lyckligt och rusar vilt mot skogsdungen som är skogen.

I någon timme leker de, fikar och plockar kottar till pyssel. 

– Jag hittade en pinne också, säger fyraåriga Amaia.

”Det är därför vi är två personal på tio barn. För att kunna åka runt på ett bra sätt.”

Ett vårskrik ihop hinner de också med, men sedan är det dags att ta spårvagnen och färjan tillbaka för att äta lunch. En stor del av dagen är de på väg. De är små vana storsstadsnomader och boar lugnt in sig där de är. 

– Det är därför vi är två personal på tio barn. För att kunna åka runt på ett bra sätt, säger Åsa.

Barnen småpratar om det de ser och förklarar världen för Åsa och Alexandra så där som bara fyra-åringar kan göra. Minstingen Thyra fyller fyra om några veckor. På frågan om vilken park hon tycker bäst om i Gamla Stan svarar hon tvärsäkert: 

– Grönsaksland.

– Men det finns väl inte i Gamla Stan?

– Nej, men på tv, vi har rutschkanor och massa kul. 

Tillbaka på förskolan rusar hon direkt fram till vårodlingen i fönstret. Inget grönsaksland direkt men lite gräsfrön och ärtgroddar att pyssla om finns det. Thyra hinner vattna dem innan det är dags att äta.

Det är sju trötta barn som Alexandra och Åsa får som bordsgrannar. Både fyraåriga Grace och Thyra ser ut som de ska somna när som helst.

Det är tur att de vilar efter lunch innan resten av dagen fortsätter hemma på avdelningen.