Nu orkar Ulrika jobba heltid

Det är många som kan känna igen sig i hur Ulrika hade det när hon sjukskrevs den där våren för två år sedan. Stressruset i blodomloppet, den sega tröttheten och vaknätter då tankarna malde. Också kroppen som svek samtidigt som hon snäste åt alla sina nära för att få vara i fred. Hon hade mått dåligt så länge att det var normalläget, men i dag är allt det där borta. Vägen tillbaka började med att hon fick hjälp att förstå att hon faktiskt var sjuk. 

–  Jag var på ett möte med min son för hans adhd när kuratorn han har sa till mig: ”Du är inte okej. Jag har kollat dig under den sista halvtimmen, du kan inte fokusera”. 

Kuratorn såg hennes röda stressutslag och förklarade att Ulrikas symtom kunde bero på stress. 

– Det var en sådan lättnad att få bekräftelse på att det jag kände inte var normalt.

LÄS OCKSÅ: Vägen tillbaka efter sjukskrivningen

Hon sökte hjälp och läkaren sjukskrev henne direkt för utmattningssyndrom. Det var i början av maj 2015. Ett år senare var hon tillbaka på jobbet.

– Jag har alla människor runt om mig att tacka för mycket. De som såg mig. Hade det inte varit för dem så hade jag fortsatt att jobba ännu längre och då vet jag inte om det hade gått så fort att komma tillbaka.

Vad har varit viktigast?

– Att jag har varit öppen och pratat om det. Jag behöver vädra mina tankar för att förstå vad jag tänker.

”Jag har alltid varit en person som gjort allt för andra. Nu har jag blivit bättre på att tänka på mina behov.”

Hon har samtalsstöd av kurator och pratat mycket med sin mamma, syster och man. Hösten 2015 tog hon ett stort steg till och började en hälso- och friskvårdsutbildning på Medlefors folkhögskola i Skellefteå. En kurs som passar den som vill jobba med sin egen stress och livssituation med allt ifrån arbetsmiljöfrågor till yoga och kost på schemat.

– När jag såg annonsen kände jag att det där är för mig. 

Hon var sjukskriven på halvtid och fick tjänstledigt för den andra halvtiden för att kunna gå med studiemedel.

– Det året har betytt allt. Vi arbetade både med kroppen och själen. Jag fick jobba med mig själv och lära mig om hur stress fungerar. Jag har alltid varit en person som gjort allt för andra. Nu har jag blivit bättre på att tänka på mina behov. 

Här fick hon också kontakt med läraren Ann-Charlotte Pavaal som varit extra viktig.

– Hon är inte terapeut men arbetade lite KBT-likt. Vi fick jobba mycket med att bli medvetna om vilka vi är själva och vad vi kan förändra. 

”Jag tyckte mycket om mitt jobb och mina kollegor, men kände mig alltid otillräcklig där.”

När det var dags att börja jobba igen valde hon att säga upp sig från sin tjänst i äldreomsorgen. Ett vågat val med tanke på att hon bor i Norsjö kommun, en kommun med runt 4 000 invånare och en begränsad arbetsmarknad.

– Jag hade två val. Antingen gick jag tillbaka och hoppades på det bästa eller så sa jag upp mig.  När jag hade varit på jobbet på besök kände jag att samma problem fanns kvar och då blev valet lätt. 

Hon känner att det var rätt.

– Jag tyckte mycket om mitt jobb och mina kollegor, men kände mig alltid otillräcklig där. Vi hade inte blivit färre men fått fler uppgifter på min avdelning. Det är ju politiska beslut som ligger bakom. Sedan var det kanske min känsla för jobbet. Det var bättre för mig att börja om på nytt.

Efter mindre än en månad fick hon ett vikariat i Norsjöskolan där hon jobbar nu.

– Jag får fortfarande jobba med människor men har bättre arbetstider. Nu är jag alltid ledig när min familj är ledig. Det har gjort att jag orkar jobba mer nu än tidigare.

”Det är obekvämt, det är jättejobbigt och det gör ont. Men vad är alternativet?”

I höstas kom trots det ett bakslag.

– Det var nästan värre den gången för jag kände igen alla symtomen och ville inte tillbaka till utmattningen. Jag sjukskrev mig en vecka. Jag gick i skogen och så åkte jag på yogaretreat. Sedan blev det bättre.

Sedan dess har hon jobbat på. 

– Men jag träffar inga vänner på vardagar. Jag åker hem efter jobbet. Läser böcker och är hemma. Just nu behöver jag det för att orka. Kanske blir det annorlunda sedan.

Ulrikas väg tillbaka har kantats av många stora val och förändringar.

– Det är obekvämt, det är jättejobbigt och det gör ont. Men vad är alternativet? I dag mår jag bättre än på många år.