Mona och Ulrika hjälper de sömnlösa

Mona Holmström hjälper en patient.

Mona Holmström går försiktigt in i patientrummet. Hon tänder lampan och drar upp persiennerna.  I 50 minuter har en patient fått ligga på en säng och känna hur det är att ha på sig en så kallad CPAP (Continuous Positive Airway Pressure). Det är en slags andningsmask som hjälper till att hålla luftvägarna öppna. När Mona kommer tillbaka är patienten halvt vaken, halvt sovande. 

– En del patienter slocknar på en gång för att de är så trötta, och är alldeles yrvakna när vi kommer tillbaka. Andra ligger vakna och vissa tycker att det känns lite otäckt att ha den på sig, säger Mona. 

Till sömnapnéavdelningen på Östersunds sjukhus kommer patienter som lider av andningsuppehåll i sömnen. I dag har de ungefär 1  500 patienter. Vanligtvis är det läkare och sjuksköterskor som har hand om patientgruppen, men här har alltså de två undersköterskorna ansvaret. Till största del har de lärt sig om diagnos­en och arbetet av varandra. 

– Från början var det en annan undersköterska som fick ta över ansvar­et när det blev för mycket att göra för doktorn, berättar Ulrika. 

”Jag har jobbat med människor hela livet, så man har ju mycket att plocka ifrån.”

Det visade sig fungera alldeles utmärkt, och när Ulrika för tio år sedan började på avdelningen blev hon upplärd av den tidig­are undersköterskan. När Mona började för fem år sedan fick hon lära sig av Ulrika, och sedan har det bara rullat på. Det märks att både Mona och Ulrika är stolta över sina jobb och de berättar att många blir imponerade när de får höra om vad de gör. 

– Vid några få tillfällen har vi varit iväg på utbildningar, och då har vi varit ensamma undersköterskor bland läkare och sjuksköterskor. Då är det värsta ”ååh, Mona och Ulrika i Östersund”, säger Ulrika. 

Ulrika tar ut ett litet kort ur en patients CPAP-maskin och stoppar in det i datorn. Kortet har lagrat information om hur maskinen har jobbat varje natt under tre månader, och genom det får hon fram kurvor som berättar hur personen har sovit och hur många andningsuppehåll den har haft.  Patienterna får komma på sådana kontroller regelbundet, och det beskriver både Mona och Ulrika som det bästa med jobbet – när de får se vilken förändring behandlingen har gjort för patientens livskvalitet. De berättar att många patienter har tvingats till skilda sovrum och att en del har blivit deprimerade till följd av sjukdomen.

– Då är det ofta som roligast. Ibland kan man få höra att ”jag har fått ett helt nytt liv”, säger Mona. 

– När de blivit deprimerade får man vara lite psykolog, och lyssna och ge råd. Jag har jobbat med människor hela livet, så man har ju mycket att plocka ifrån, säger Ulrika. 

Även om undersköterskorna driver avdelningen själva så har de en läkare i ryggen. Honom kan de vända sig till när de behöver rådfråga om andningsmasken inte verkar hjälpa eller något inte fungerar som det ska. 

– Ofta frågar han ”vad tycker du?” och när vi föreslår något säger han ”bra, gör det.” Men vi har honom bakom ryggen om det skulle vara något, säger Mona.