Om någon i Glada Hudik-teatern behöver hjälp, ber man om hjälp. Om någon vill ha en kram, ja då ber man om en kram, som om det vore det mest naturliga i världen, och det kanske det är också? Ingen i hela världen klarar sig själv.

Orden är Pär Johanssons, Glada Hudik-teaterns grundare och verksamhetsledare.

Jag träffade honom för ett tag sedan och hörde honom prata om integration och mångfald. Om hur viktigt det är att vi får vara olika. Inga grupper är stöpta i samma form, säger Pär Johansson. Inte utvecklingsstörda, inte normalstörda, inte svenskar och inte invandrare. 

Ändå tror många av oss normalstörda svenskar att man måste klara sig själv. Att det är viktigt att visa att man är stark, oberoende och självständig.

Så dumt.

Glada Hudik-gängets strategi är mycket klokare och smartare: Fråga om du inte förstår. Be om hjälp när du behöver. Och be om en kram när du behöver bli på ”Glad humör”, som Bosse Östlin brukade säga.

Vi är flockdjur. Det innebär att vi inte överlever ensamma. Vårt belöningssystem är uppbyggt därefter. De två första ingredienserna i den mänskliga belöningscocktailen, endorfiner och dopamin, kan vi få genom att springa ensam några varv runt huset. Men de andra två, serotonin och oxytocin, kan vi bara få tillgång till när vi gör bra grejer för och med varandra.

Vi mår som bäst när vi får hjälpa någon, när vi tar ansvar för varandra, när vi sträcker ut en hand, när vi ger någon en kram.

Ändå sitter det långt inne. När jag föreläser brukar jag fråga hur många i publiken som tycker att det är lätt att be om hjälp. I bästa fall sträcker en eller två upp handen. Lite tveksamt.

”Men hur många av er tycker att det är ganska trevligt och kul att få hjälpa andra?”

Swosch! Då åker alla händer upp i luften.

Alla tittar sig förvånat omkring. Va, är det så många som tycker det är trevligt att hjälpa?

Ja. Det är så snillrikt vårt belöningssystem är funtat. När vi ber om hjälp, hjälper vi samtidigt någon annan att må bra. 

En äldre kvinna kom fram till mig efter en föreläsning och sa: ”Det jag kämpar med är så svårt och hemskt att jag inte kan be om hjälp med det.”

Okej, sa jag. Men finns det någonting runt omkring som du kan tänka dig ta emot hjälp med? Städa, handla mat, sortera papper eller att laga något som är trasigt? Så du kan frigöra lite kraft till det stora, hemska?

Hon lyste upp som en sol.

”Ja!”

Den möjligheten hade hon inte ens funderat på. Hon trodde hon måste göra allt själv. Men det behöver man inte. 

Våga testa Glada-Hudik-metoden. Den funkar. 

 

PS: Passa på och se den fantastiska foto-utställningen med Glada Hudikgänget: ”Ikoner – en utställning om att få finnas” på Fotografiska i Stockholm.