Sara satte sig ner bredvid tiggaren

Felicia tecknad av Sara Olausson.

”Det var tusen meter till marken”. I sin nyutkomna bok beskriver serietecknaren Sara Olausson det ögonblick när hon satte sig ner. 

Tusen meter är skillnaden mellan att tycka synd om tiggarna och ge pengar då och då – och att möta en av dem som en människa.

– Det var nyttigt att se omgivningen ur hennes perspektiv. Och det var läskigt att se föraktet i folks ögon, säger Sara Olausson.

De pratade med teckenspråk och google translate – och snart blev den anonyma tiggarkvinnan och Sara vänner. 

Hon heter Felicia och har sin dotter Izabela i hembyn i Rumänien. Det är för Izabelas skull hon kommer till Sverige: För att få ihop pengar så att dottern ska kunna bo i ett riktigt hus, och gå i skolan.

Mötet gjorde att det började snurra i huvudet på Sara Olausson. Hon stod inte ut med att hennes vän skulle behöva tigga på gatorna, frysa på nätterna och gråta av saknad efter sin dotter. Därför bestämde hon sig för att hjälpa Felicia, genom insamlingar och aktioner för att uppmärksamma tiggarnas situation.

”I början visste jag ju ingenting! Ju mer jag har lärt mig, desto mer ser jag hur komplicerat det är.”

”Hjälpa en vän” låter enkelt, men det kan bli mycket komplicerat när vännen är en fattig romsk kvinna från ett annat land. Inte minst för att det blir en politisk handling som många har synpunkter på. I två år har Sara Olausson framträtt i media många gånger, blivit utskälld och hatad men också hyllad och upphöjd till hjälte.

Erfarenheterna från de senaste två åren har Sara Olausson samlat i boken ”Det kunde varit jag” (Kartago). Den handlar om Felicia, om deras vänskap, och om det hoppfulla och hopplösa i att försöka hjälpa en person när det finns tusentals andra som behöver lika mycket hjälp.

Ett syfte med boken är att hjälpa Felicia att slippa tigga. En del av intäkterna ska gå till det. Ett annat syfte är att ge en röst åt de fattiga romerna. 

– Och så blev jag så gripen! Om jag kunde få andra att känna något av det! säger Sara Olausson.

Boken är hoppfull i början. Så här skriver Sara Olausson om sin första resa till Felicias hemby: ”Här hos Felicia känner jag hoppet att det faktiskt går att hjälpa, att det är ganska lätt. Jag har på köpet fått en riktig vän, en till familj i Rumänien, och jag är mycket lycklig”.

Senare i boken är känslorna mörkare. Sara försöker hjälpa fler – men det blir för tungt. De som fått hjälp vill ha mer, de hon inte hjälper blir avundsjuka. 

När hon är som mest uttröttad kommer hon på sig själv med att tänka sverigedemokratiska tankar: ”Skicka hem dem så jag får gå och handla ifred!”

Sara Olausson kommenterar att boken handlar mycket om hjälpandets psykologi.

– Jag kastade mig in i det utan förkunskaper. I början visste jag ju ingenting! Ju mer jag har lärt mig, desto mer ser jag hur komplicerat det är.

Hon vill inte på något sätt framhålla sig själv och sina handlingar som ett föredöme.

– Det är inte bra att göra som jag har gjort, att samla in pengar till en individ. Det är orättvist och det blir avundsjuka. Välgörenhet ska inte ta rättvisans plats, säger hon.

”Nu är jag inte ensam. Samtidigt som hatet växer så reser sig solidariteten ur askan!”

Felicia och hennes man Ionel bygger ett riktigt hus i hembyn, i stället för det gamla skjulet av pinnar, plankor och lera. Insamlingarna och Sverigeresorna har lett till en stor förbättring. 

Med intäkterna från boken kanske huset kan bli klart – men någon långsiktig lösning finns inte: De är fortfarande beroende av att komma till Sverige och tigga. Hemma finns inga jobb att få. 

Det händer en del i Rumänien och Bulgarien. Romer tar plats i politiken, företag och organisationer har verksamhet i några romska byar. Men mer behöver göras, både där och i Sverige:

– De behöver hjälp till självhjälp i hemländerna. Men NU är de beroende av pengar i sin mugg. Och de behöver sådant som vi behöver, en plats att sova tryggt, duscha, äta, tvätta kläder, gå på toa, säger Sara Olausson.

Sara Olausson pendlar mellan optimism och pessimism: Alla problem skulle kunna lösas om vi bara såg varandra som människor och började hjälpa varandra! Men det kräver en mer rättvis fördelning av resurserna – och hur ska det gå till, i en värld där både stater och människor ängsligt vaktar på sitt och ser främlingar som ett hot?

Inget land kan ensamt lösa problemet, det krävs att hela EU hjälps åt. Sara Olausson har inte helt gett upp hoppet om att politikerna ska klara det. Men det är framför allt när hon ser på människorna omkring sig som hon känner hopp.

– Det har verkligen hänt saker! I början kände jag mig ensam. Nu är jag inte ensam. Samtidigt som hatet växer så reser sig solidariteten ur askan!