Själv har hon beskrivit det som en befrielse att få kliva ut ur verkligheten och in i filmens fantasivärld. Och att just verkligheten aldrig blev Ingrid Bergmans bästa vän är inte svårt att förstå. Den behandlade henne ganska illa redan från början. 

Hon föds i ett välbärgat hem på Östermalm men förlorar båda sina föräldrar som barn. Ingrid Bergman har beskrivit sig själv som ”ett ensamt och ledset barn”. Men i teatern fanns ett intresse som överskuggade allt. När hon antas vid Dramatens elevskola kommer snart erbjudanden om filmroller. 

Hon gifter sig 1937 och Östermalmslivet fortsätter obekymrat trots hotande världskrig. 1938 filmar hon i nazi-Tyskland där propagandaminister Goebbels fått upp ögonen för henne. Aningslöshet? Ren nonchalans? I efterhand har hon sagt att hon var ointresserad av politik – förmodligen en ursäkt som få andra personer skulle kommit undan med.  

Året därpå värvas hon till Hollywood och karriären tar sällan skådad fart. Succén kommer 1942 med ”Casablanca” och följs av en Oscar för thrillern ”Gasljus”. Ingrid Bergman är nu en världsstjärna.

Men om man sett genom fingrarna med snedstegen på 30-talet finns annat som inte får passera. 1949 träffar hon regissören Roberto Rossellini. Båda är gifta när hon blir gravid. Skandalen ger världskrigsrubriker och karriären stagnerar. 

Sju år och tre barn senare är kärlekshistorien över. Rollerna börjar åter droppa in. Den sista riktigt stora blir i Ingmar Bergmans ”Höstsonaten”. Samtidigt kommer besked om bröstcancer. 67-årsdagen firar hon i hemmet i London med vänner och champagne, för att senare samma kväll somna in för alltid.

Tre Ingrid Bergman-filmer att se

Casablanca: Ingrid Bergmans stora genombrott.
Gasljus: Psykologisk thriller som gav en Oscar.
Höstsonaten: Bergman och Bergman om mor-dotterrelationer.