Hon är sjuksköterska och uroterapeut på Kvinnokliniken i Falun, där hon träffar många kvinnor som har olika typer av inkontinensproblem.

Kissa bör man göra var fjärde timme dagtid och bajsa en gång för att inte riskera att få problem med urinblåsan. Men det har inte alla tid med.

– Jag brukar skoja om att de som jobbar i vården kissar hemma, och sen först när de kommer hem igen. Men alla yrkesgrupper har det tajt på jobbet idag, säger Margit Johansson.

Det går sällan att slå fast att det är enbart stress som är orsaken till att någon fått inkontinensproblem.

– Urinläckage är komplext. Det är många saker som påverkar bland annat hur man mår psykiskt. Minst en per vecka av mina patienter har eller har haft utmattningsdepression. Vissa reagerar på stress genom att inte kunna sova eller få ont i magen, andra går och kissar hela tiden, säger Margit Johansson.

Vad händer om man inte tar sig tid att gå på toaletten?

– När du fyller urinblåsan med stora mängder urin så tänjer du ut den och då blir den slapp. Den förlorar sin kraft och den blir svårare att tömma.

När urinblåsan inte orkar dra ihop sig och det blir urin kvar riskerar man att få urinvägsinfektion eller urinträngningar, det vill säga du känner dig kissnödig hela tiden. Eller så börjar urinblåsan själv bestämma sig för när den ska tömmas.

– Det beror på att du har övat bort reflexen att gå på toaletten. Men det finns möjlighet att lära om den. Du ska ta kommandot över din blåsa, säger Margit Johansson.

Hos uroterapeuten får patienterna träna sin blåsa så att den fungerar normalt. Men de får också lära sig att det är viktigt att tömma tarmen. Blir den för full trycker den mot blåshalsen och kan ge samma problem som när du inte kissar på hela dagen.

– Eller så kan avföringen  trycka mot bäckenbotten så att du börjar läcka urin.

När Margit Johansson började jobba som distriktsköterska på 80-talet var bindor enda hjälpen.

– Jag upplevde att vi gjorde inget annat än skrev ut bindor. Det var därför jag ville specialisera mig.

I dag finns flera bra hjälpmedel (se nedan) som kan ordineras. Men Margit betonar att hon först försöker  motivera patienterna att göra någonting själva. Den vanligaste typen av problem är att kissa på sig när man hostar eller tränar som ofta drabbar dem som fött barn.  Då är det knipträning som först ordineras. Den som har urinläckage ska knipa fyra gånger per dag och minst sex gånger i veckan.

Åh dom där förbaskade knipövningarna, suckar nog många läsare nu.

– Jo, men vi måste ha lite tålamod. Många unga kvinnor tycker att livet ska se ut precis som innan de har fött barn, men de måste förstå att det tar tid.

Sex månaders intensiv knipträning brukar rekommenderas. Men det kan bli aktuellt med en så kallad TVT-operation också som innebär att ett nätband opereras in under urinröret som stöd. Det är ett ganska enkelt ingrepp som sker med lokalbedövning. TVT hjälper framför allt kvinnor med ansträngningsinkontinens, eller äldre kvinnor som fått ett sämre urinrör.

Inkontinens har länge ansetts som något skamfullt och har låg status i vården. Okunskapen är stor, inte minst om vad som händer i klimakteriet.

– Jag gråter ibland när jag får remisser, jag ser ju direkt vad det kan vara. Doktorerna vill att vi ska titta i urinblåsan för att kvinnan har upprepade urinvägsinfektioner. Men ofta är det bara östrogenbrist och det räcker med en lokal östrogenbehandling, till exempel en kräm.

 

Margits verktyg:
 

Contrelle – inkontinensbåge

Bra för dig som tränar eller för äldre kvinnor som läcker på morgonen. Ser ut som en lite större tampong som blötläggs så att den mjuknar och kan sättas in i slidan med hjälp av en applikator. Hjälpmedlet rätar ut urinröret och ger på så sätt stöd åt urinblåsan så att du inte läcker. Kan sitta 16 timmar om du inte har mens. Hjälper det här hjälper ofta en operation. Ska prövas ut av läkare eller uroterapeut och skrivs ut på recept (skattefinansierat).

Östrogenring

För den som slutat menstruera. Utsöndrar östrogen kontinuerligt och bygger upp slemhinnan igen. Förs upp i slidan och byts efter tre månader. Känns inte när du har sex och eftersom östrogenet sätts lokalt påverkar det inte cancerrisken.  Receptbelagd. Finns även vagitorier och receptfri kräm med östrogen som läggs i slidan.

 

Så funkar det:
 

Illustration: Jeanette Engqvist

Vi har två njurar och två urinledare som stötvis pumpar urin till urinblåsan så den är aldrig helt tom.
Urinblåsan är en muskel som man tömmer via urinröret. När urinblåsan fylls går det en signal via nerver till ryggmärgen och vidare till storhjärnan. Då blir du medveten om att du är kissnödig.
Om du håller dig för länge kan systemet börja krångla och då kan du börja läcka urin.
Det beror på att du har övat bort reflexen när du ska gå på toaletten.

Knipa – också bra för orgasmen

1.Testa om du kan. Stoppa in fingrarna i slidan och försök pressa runt dina fingrar så att det känns att du kan lyfta upp dem.
2. Träna intensivt. Har du besvär med urinläckage ska man knipa fyra gånger per dag och minst sex gånger i veckan. Det tar allra bäst på morgonen, på kvällen är du för trött. Sex månader ska du träna intensivt för att det ska bli bättre.
3. Tar tid. Om du fött barn tar det ett år för kroppen att återhämta sig så först då kan knipningen börja ge resultat.  Det skadar dock aldrig att börja tidigt, men det är ofta svårt att känna något i början.
4. Operation. Om knipträningen inte hjälper kan du söka hjälp för en eventuell TVT-operation. Den innebär att urinröret lyfts upp av ett nätband.  Men operation hjälper inte för all typ av inkontinens.
5. Lär dig knipa även om du inte har fött barn. Då är det lättare att hitta musklerna efter förlossningen. Starka knipmuskler kan också ge dig ett bättre sexliv.

Kissar män på sig?

Ja, men det drabbar oftare kvinnor. Mannens anatomi skyddar mot risken för ansträngningsinkontinens, bland annat för att hans urinrör är längre än kvinnans. När män blir inkontinenta är det ofta en följd av sjukdomar som prostatacancer. Bland äldre är dock  urinträngningar lika vanligt bland män som kvinnor. Det beror på att det nerver som styr urinblåsan åldras.
Källa: SBU Statens beredning för medicinsk utvärdering.