50 år gammal får universitetsprofessorn Alice Howland Alzheimers sjukdom. Vi får följa henne när hon bit för bit förlorar orden, orienteringen, minnet. En katastrof för vem som helst, men kanske ännu värre för en kvinna som byggt hela sin självkänsla på intellektuell briljans. Julianne Moore fick en Oscar för sin gripande gestaltning av Alice.

Filmen baseras på en bok av Lisa Genova, med den svenska titeln ”Fortfarande Alice”. När man jämför de båda verken blir det tydligt att film och bok är två olika konstformer.

Boken berättar historien helt från Alices perspektiv. Det ger läsaren upplevelsen av att befinna sig inne i en hjärna som förlorar funktion efter funktion – en riktig skräckupplevelse.

Filmen har svårare att ge den typen av helt subjektiva upplevelser. Där ser vi i filmen Alice mer utifrån, och mer genom ögonen på hennes man och barn. Det ger upphov till andra känslor, mer sorg än skräck.

Som helhet tippar filmen lite för långt ner i det sentimentala. Men jag håller med Oscarsjuryn om att Julianne Moore gör ett strålande jobb.