I Sao Paolo dödas en cyklist i veckan i trafiken. Och bilpendlarna sitter tre timmar om dagen i bilen.
Siffrorna utgör två bevis för att bilsamhället inte fungerar: Bilar dödar folk, och de är ineffektiva i städer.
Fredrik Gerttens film är full av uppseendeväckande siffror. De visar att tekniken inte är lösningen: Även om bilarna blir så rena att de inte längre orsakar klimatförändringar och luftvägsbesvär, skulle de fortfarande döda, bullra och ta upp ohållbart mycket plats. Ingen stad har lyckats bygga bort bilköer med nya vägar, för nya vägar leder bara till flera bilar, berättar Gertten.
Men Bikes vs Cars handlar också om människor. Fredrik Gertten söker upp cyklister i bland annat Brasilien och USA. Människor som cyklar för att de älskar friheten i att cykla, för att de vill rädda världen – eller helt enkelt för att det är ett praktiskt sätt att ta sig fram. Oavsett varför de cyklar, så har cyklandet gjort dem till aktivister. De upptäcker att de måste gå samman och strida för att få cykelvägar och cykelbanor, en liten bråkdel av det utrymme som bilarna får.
Gertten talar också med motorentusiaster, och med representanter för bilindustrin som gläds åt de enorma möjligheterna att öka försäljningen när medelklassen växer i utvecklingsländerna.
Han får däremot inte tala med Torontos borgmästare Rob Ford, som har avskaffat cykelbanor och sagt att det är cyklisternas eget fel om de dör i trafiken. Ford sveper bryskt förbi medan vice borgmästaren skickar en beklagande blick in i kameran. (Ford var borgmästare när filmen gjordes och fram till hösten 2014.)
Siffrorna gör filmen till ett trovärdigt politiskt debattinlägg, men det är människorna som är filmens storhet. Det är svårt att glömma cykelaktivisterna i Sao Paolo som gråtande märker ut den senaste platsen där en cyklist blev dödad.
Det finns mycket sorg i filmen, men Gertten låter också tittarna få känna lite hopp. Det kan verka som att loppet är kört, men det går att åstadkomma en förändring om man kämpar tillsammans. Även i Sao Paolo.
