På Elmstahemmet är alla en familj

Mörkret har just släppt greppet och från parkeringen som ligger i slutet av en brant backe, skymtar Väddö kanal.

– Hua, vilken kyla, kom vi går in, vinkar Anna Stattin Sköld som just hoppat ur sin silvergrå Ford Mondeo.

Klockan är åtta och Anna, som är utbildad skötare och undersköterska, ska precis börja sitt dygnspass på Elmstahemmet, ett boende för vuxna som är färdigbehandlade inom psykiatrin.

Fast färdigbehandlad, det är tveksamt, får vi veta redan när vi hängt av jackorna i hallen till den pampiga gula sekelskiftesvillan.

– För ett år sedan lämnade psykiatrin av en ung kille här, hög som ett hus och med gräs på sig. Jag jobbade helg och det var en mardröm, säger Anna Stattin Sköld.

Efter den händelsen beslutade man sig för att Anna och hennes kollegor ska få träffa personen först innan han eller hon får komma till hemmet.

– Vi är som en liten familj och det måste funka med alla, säger Anna och börjar visa oss runt. Det är en välbekant miljö. Här basade hennes mamma och morbror en gång i tiden och Anna har som barn till och med firat jul på hemmet någon gång. I dag är det ingifta moster Vivianne Söderman som har tagit över.

Själv skulle Anna aldrig jobba i psykiatrin, hade hon bestämt.

– Jag tyckte jag var för social för det.

Men efter många år i restaurangbranschen var hon redo för något annat. 

– Jag trivs jättebra, det är ju social man måste vara här, säger Anna och böjer sig ner för att hälsa på en äldre kvinna i en fåtölj.

– Jo, det är bra, jag har fått min gröt. Den var varm och skön i magen, ler kvinnan nöjt.

– Bra, du gillar ju att ha varmt. Du har ju 40 grader på ditt rum, retas Anna.

Många gånger glömmer vården bort att fråga dem själva hur de mår. Här har vi tid med det och då utvecklas de.

I köket fräser det från stekpannan när kocken och skötaren Lennart Redholm förbereder helgens sjömansbiff.

– Det är över hundra år det här huset och det märks, ler Lennart och slår en hand i den rostfria blanka diskbänken som knappt når hans resliga kropp till midjan.

Anna går upp till övervåningen och hjälper Gunvor att stiga upp. Många som kommer till Elmstahemmet har haft psykiska problem hela sitt vuxna liv utan att få en diagnos. Det blir ett trevande detektivarbete, som är en del av Annas jobb för att få de boende att utvecklas och må bättre. På frågan vad Gunvor lider av svarar Anna.

– Vi vet inte, men hon säger själv att hon har varit sjuk i 30 år och hon behöver hjälp med allt.

Anna sätter sig på det ljusblå täcket, stryker Gunvor över handen och småpratar. Det går inte att ta miste på att Anna är Gunvors favorit. Medan Anna rengör Gunvors löständer, berättar hon att de ofta får börja med att ta en ny boende till tandläkaren.

– Tror du att någon har frågat om de vill prova ut löständer? Eller testa synen?

Anna är förbannad över hur de psykiskt sjuka behandlas. Attityden som fanns inom institutionsvården tycker hon finns kvar.

– Det här sterila och strukturerade, det kan vara bra för vissa. Men man får aldrig glömma att de är människor. Många gånger glömmer vården bort att fråga dem själva hur de mår. Här har vi tid med det och då utvecklas de.

Som Gullan Fahlberg, som kom till Elmstahemmet sluten och fullt upptagen med rösterna i sitt huvud.

– Hon gick framåtböjd så här, visar Anna och vaggar med huvudet medan hon slår med knutna nävar mot sidan av huvudet.

När vi träffar Gullan i matsalen har hon just satt sig bredvid Gunvor för en morgonkaffe. Hon berättar att hon snart ska åka och träffa sin ”karlkompis” och i morgon ska hon hämta ut vitt vin och bananlikör till helgen.

– Då dukar vi fint och det blir efterrätt, säger hon och skrattar.