Andrew är 19 år och nyintagen elev vid det anrika musikkonservatoriet. Hans dröm är att vara den utvalde, att bli bäst som jazztrummis. Skolans jazzundervisning och jazzensemble leds av den mytomspunne och hänsynslöse Fletcher. När han kommer in i ett rum tystnar allt och alla, det är som att själva luften stelnar i väntan på order från denne man. Han är kulturmannen och den pennalistiska sergeanten (som vi känner igen från militärfilmerna) i ett. Stela ansiktsdrag och skallig, som skriker okvädningsord, könsord och använder bög som ett skällsord.
Naturligtvis blir Andrew och hans trumspel uppmärksammat av Fletcher och dramat kan börja.
Whiplash är en film med pretentioner, men som saknar varje tillstymmelse till djup eller mening. Att den utspelar sig på ett musikkonservatorium och att det är jazzmusik som spelas är enbart en kuliss, ja knappt det. För här vill regissören få till en riktigt manlig maktkamp och då verkar inget annat duga än klassiskt sunkiga grepp från arméskildringar och boxningsfilmer. Det handlar aldrig om musik utan enbart om fysiskt arbete. Att slå trumpinnarna snabbt. Det är blod, svett och tårar. Bokstavligen. Vi bjuds på en stiliserad sekvens på neddroppande svettpärlor på en av trumsetets cymbaler (en sekvens som pågår och pågår). För att inte tala om blodet. Nedblodade trummor, blodiga händer, ishinkar att stoppa dem i.
Skådespelarna gör sitt och de gör det riktigt bra, det är manuset och regin som är problemet. Begreppet parodi far snabbt genom mitt huvud, men tyvärr tvingas jag slå bort tanken eftersom filmen är gjord på fullaste allvar.
