Hon skriver flickornas historia

– Visst passar de bra ihop?

Från de svartvita filmaffischerna på väggen blickar två välbekanta ansikten allvarligt ut över det lilla arbetsrummet på tevehuset i Stockholm. Kristina Lindström slår sig ner i fåtöljen under de båda 1900-tals­ikonerna.

Dokumentären om Palme gjorde hon tillsammans med Maud Nycander 2012. Filmen om Astrid Lindgren sändes på SVT under julhelgen.

Intresset för den världsberömda barnboksförfattaren har alltid funnits där, men stärktes ytterligare när Kristina Lindström började forska i historien från hennes sena tonår. Som 18-åring blev Astrid Lindgren gravid med sin chef på Vimmerby tidning. För att så långt som möjligt undvika skandal i det lilla samhället for hon till Köpenhamn för att föda. Sonen Lars fick bo i fosterfamilj under sina första år.

– Jag hade inte tänkt så mycket på det tidigare, men snart insåg jag att det här har ju faktiskt präglat hela hennes liv. Och hela hennes författarskap. Alla sagor om ensamma pojkar och starka flickor. Om att våga det man egentligen inte törs. Det väckte så mycket tankar hos mig. Hur kände hon? Hur tänkte hon? Hur hanterade hon det som hände?

Snart växte fascinationen inför människan bakom författaren.

– Alla känner till hennes figurer, men vem var egentligen Astrid? Det var så intressant att se hur hon hela tiden levde nära viktiga frågor och viktiga personer i tiden. Visst var hon till viss del ett offer för sin tid, men samtidigt kom hon själv att sätta avtryck i tiden. Hon har ju till och med satt en del av våra värderingar kring vad  som är rätt och fel. Som det här med att ”man måste våga annars är man bara en liten lort”. Till slut blev hon faktiskt själv lite av en tidsmarkör.

Historien gör ju att man ser större sammanhang, också i det liv man lever här och nu.

Och är det något som intresserar Kristina Lindström så är det just tiden och dess gång. Bredvid arbetet med Astrid har hon nyligen avslutat sin bok ”Flickornas historia i världen”.

I novellform beskrivs flickors öden i olika tidsåldrar och delar av världen. Karaktärerna är baserade på verkliga personer eller berättade ur en historisk verklighet. Vi får bland annat möta tioåriga Mary Wade i 1700-talets England som döms till döden för några stulna klädesplagg, Michiko som överlever atombomben i Hiroshima och svenska Karin Månsdotter som gifts bort med kung Erik den XIV.

Bakom de korta novellerna ligger mängder av inläsning.

– Det är många små detaljer man måste veta för att kunna skriva. Vad åt man? Hur såg gat­orna ut? Man får läsa mycket, leta reda på böcker och forskning.

Underlag till karaktärerna har Kristina Lindström fått fram på olika sätt. En del – till exempel historien om Mary Wade – har hon hittat i domböcker.

– Rättsväsendet har ju alltid hållit reda på folk, men annars är barn och flickor inte så väl beskrivna i historiska dokument. Det som finns är en del material om högre ståndsmänniskor som är beskriva av andra för att de var betydelsefulla, eller som kanske kunde skriva själva.

I boken synliggör du just flickor. Är det viktigt att kunna se sig själv i historien?

– Ja, jag tror att det är viktigt, för ens identitet. Att det är viktigt att få vara en del av något större och något mer än det man reflekterar över inuti sig själv. Historien gör ju att man ser större sammanhang, också i det liv man lever här och nu. Den hjälper en att se samtiden.

I förordet till din bok skriver du att allt finns kvar, om man bara vänder sig om.

– Ja, jag tänker att det är så. Precis överallt har det hänt någonting annat. Alla människor som levt har haft sina drömmar och fantasier. Jag tänkte mycket på det under arbetet med Astrid. Alla de här människorna som man ser på de gamla filmerna. Som ser in i kameran. Som tittar på en. Vad levde de för liv? Vad hände med dem sen?