Moira sliter helt utan rättigheter

Det började med flykten. När Twin Tower attackerades i New York förklarade USA:s president George W Bush att flera av länderna i Mellanöstern tillhörde ondskans axelmakter. 2003 gick USA:s armé in i Irak. Läget i hela regionen blev spänt. I Moiras hemland var det redan svårt att vara politiskt aktiv, nu blev det ännu värre. Trots det demonstrerade Moira och flera av hennes vänner mot dem som styrde.   Det blev farligt. Riktigt farligt. Människor som hon kände försvann utan förklaring och hon bestämde sig för att fly.

– Mitt liv var hotat. Jag fick hjälp av en smugglare och betalade 5 000 dollar. Väldigt mycket pengar.

Färden gick från land till land med flyg och med bil. Hon ville till England, men mannen som hjälpte henne sa att det var för svårt att ta sig dit. Det blev Sverige.

– Han kände alla länder och tyckte att Sverige var bäst för mig som ensam kvinna. Jag lyssnade på det.  Men jag har lidit så mycket här.

Hon sökte politisk asyl och hamnade på en flyktingförläggning.

– Efter ett år fick jag avslag. De sa nej, du kan åka tillbaka och tyckte inte att det var tillräcklig fara för mitt liv.

Men rapporterna hemifrån gjorde henne rädd. Fler försvann och hon vågade inte åka tillbaka. Moira sökte uppehållstillstånd igen men var så rädd för att bli utvisad att hon lämnade flyktingförläggningen.

– Jag var rädd att de skulle komma och ta mig. Jag flyttade till Stockholm och började jobba. Sedan dess har jag försörjt mig själv.

Det syns inte utanpå, men jag är trött på insidan. Jag jobbar jämt, sjuk eller frisk spelar ingen roll, jag jobbar.

Att hitta ett arbete utan att ha uppehållstillstånd kräver mod. Du måste lita helt och hållet på den du arbetar åt. När som helst kan du bli utan lön eller i värsta fall bli utlämnad till myndigheter och utvisad. Moira fick efter några år jobb på ett hemtjänstföretag. Tre timmar om dagen tog hon hand om en kvinna som behövde hjälp med mat, dusch och blöj-or. Problemet var bara att hon skulle vara där fem gånger om dagen. Första gången klockan sju på morgonen och sista gången runt nio, halv tio på kvällen. Sju dagar i veckan.

– Jag hann inte hem emellan, det tog en timme att åka dit. Kvinnans familj sa att jag kunde stanna där hos henne hela dagarna. Det var snällt. Men jag ville inte. Jag letade upp andra ställen att vara på. Gallerior och kyrkor eller så gick jag bara runt. Jag tycker om att promenera.  På kvällen när det var mörkt och de flesta ställen var stängda åkte jag tunnelbana.

På nätterna drömde hon om tunnelbanan. Ljuden följde henne. Dunket från rälsen, pyset från dörrarna och så orden: ”Tag plats dörrarna stängs”. Moira klagade inte. Hon behövde jobbet. Kvinnan hon tog hand om tyckte mycket om henne och företaget gav henne fler kunder. De bodde långt från varandra och de långa restiderna fortsatte.

– Jag gick upp fem, halv sex varje dag för jag vill alltid hinna förbereda mig. Jag vill vara snygg. Tycker om när det är rent och fint. Det har jag gjort sedan jag var liten. Jag brukade ta mammas parfym när jag gick till förskolan. Att se bra ut är en uppmuntran för mig själv. Det kan jag kontrollera själv. Kanske är det därför det blir så viktigt för mig med ordning.

Arbetsdagen var slut vid tio på kvällen. Eller det stämmer inte riktigt, för hon var också larmansvarig för alla sina kunder. Mobilen var på dygnet runt. Och ringde gjorde det.

– Hela tiden larmade de.”Var är du?”

Det var inte det enda problemet med jobbet.

– Jag hade länge två personer som jag skulle vara hos 8:00-10:00 varje morgon. Chefen visste det. Det stod ju på schemat. Jag var hela tiden tvungen att springa.

Hon orkade i några år. Sedan tog krafterna slut helt och hållet. En dag klev hon in på kontoret och sa upp sig.

– Jag skrek att jag slutar. Det var så skönt. När jag gick där-ifrån var jag glad och skrattade. På kvällen när jag kom hem stängde jag av den jävla mobilen. Det var första gången på flera år. Jag bytte signalen, den gav mig hjärtklappning.

Att hon inte hade något jobb orkade hon inte bry sig om, men många av dem hon lärt känna här i Sverige blev oroliga.

– Mina vänner sa att jag var tokig: du har inget uppehållstillstånd och det är svårt att få jobb. Men jag kunde inte längre.

Hon ville sluta med hemtjänst, men några av hennes kunder ringde och vädjade om att hon skulle komma tillbaka. Tillsammans bytte de till ett annat företag.  I dag har hon bara ”sina” kunder. Det ger mindre i lön men också kortare restider. Fortfarande jobbar hon sju dagar i veckan.

– Även om jag tycker om dem jag jobbar med, så träffar jag dem varje dag. Det gör inte ens deras barn. Det syns inte utanpå, men jag är trött på insidan. Jag jobbar jämt, sjuk eller frisk spelar ingen roll, jag jobbar.

Jag är van att ta risker. Skulle inte klara mig annars. Jag tänker inte på datum eller saker jag varit med om.

Tröttheten handlar om mer än jobbet. Att leva utan att lämna några spår är en konst. Små enkla saker blir omöjliga utan personnummer, som att ha bankkonto eller skriva på avtal. Hon har alla pengar i kontanter och inget hyreskontrakt för rummet där hon bor. Hon är beroende av andra och arbetar i andra personers namn. De får lönen och ger henne pengarna sedan. Det kan ta tid innan hon får ut dem.

– Företaget betalar ut lönen den 25:e varje månad, men jag får vänta tills det fungerar för den andra personen att träffa mig. Ibland blir det den femte, ibland den trettionde. Jag säger aldrig något. Det kan jag inte.

Det har hänt att hon blivit lurad på pengarna helt och hållet.

– Det är så det är. Jag är tacksam. De är ändå de enda som har hjälpt mig i det här landet. De har också mycket att förlora. Jag är bara en person. De riskerar sina företag.

Några gånger har hon varit nära att behöva legitimera sig för polisen när det har hänt saker på jobbet.  Hon har haft tur och kunnat smita. Om de hade upptäckt att hon inte kan legitimera sig är risken stor att de skulle kontrollera henne hos migrationsverket.

– Jag blir så rädd. Det känns som om hjärtat skulle stanna.

Är du rädd att bli utvisad?

– Jag är van att ta risker. Skulle inte klara mig annars. Jag tänker inte på datum eller saker jag varit med om. Jag vill inte komma ihåg. Bryr mig inte. Bara går vidare. Det är tur att jag har min humor. Jag kan skratta åt det.

Hon lever i ett vakuum. Väntar. Det enda hon vill är att få ett uppehållstillstånd. Nu söker hon asyl igen. Drömmen är att få bygga ett liv här och komma till ro. Hon arbetar fortfarande politiskt och kan inte tänka sig att resa tillbaka till sitt hemland.

Vad ska du göra om du får stanna?

– Inte jobba i hemtjänsten. Kanske ska jag bli socionom. Jag vet mycket som jag skulle ha nytta av.

Och om du inte får asyl?

– Säg inte så. Det måste gå nu. Kanske får jag gifta mig. Alla tjatar på mig hela tiden och säger att jag måste hitta en man att gifta mig med. Jag vill inte det. Det är omoraliskt och jag är inte sådan. Men vem vet jag kanske hittar kärleken?

Fotnot: Moira heter i verkligheten något annat.