Träningen ett rent nöje för Ulrika

Om du går på julmarknad nånstans i Jämtland kan det hända att du ser en kö med barn ringla sig fram mot en tomteklädd kvinna och en ren med praktfull hornkrona. Ett och ett får barnen komma fram och klappa, och däremellan visar renen sina tricks: Som att stegra sig eller stjäla mössan från tomten.

Då är det Ulrika och Rudolf du har sett.

Vi söker upp dem där de bor, i lilla byn Kluk vid Storsjöns västra strand. Gården liknar andra gårdar i trakten, förutom att där går två renar i ett hägn.

Rudolf har gråbrun päls, Frost är vit. När de slår sina kronor ihop med ett ljudligt ”klock” och mäter sina krafter är det Frost som får ge vika varje gång, för han är mindre.

Inne i köket berättar Ulrika att hon alltid älskat att träna djur, och gärna vill jobba med det. Mest har hon tränat hundar. Hon vänder sig till den svarta labradoren och säger:

– Zingo, hämta en cola!

Zingo går fram och öppnar kylen, tar ut en cola, ger den till Ulrika och stänger sen kylskåpsdörren efter sig.

Vi behöver alltså inte tvivla på att Ulrika är en duktig hundtränare. Men duktiga hundtränare finns det gott om, så det är inte så lätt att tjäna pengar på.

– Jag tänkte att jag måste nischa mig. Får man till roliga renar som kan göra tricks så måste det gå att sälja, säger Ulrika.

Hon hade aldrig hört talas om någon annan som tränat renar, men det bekymrade henne inte.

– Man kan lära alla djur. Jag var inte brydd på att det skulle fungera, säger Ulrika.

Andra saker verkade svårare, som att få tag på renarna. ”Ingen kommer att vilja sälja en ren till dig” sa folk. Ulrika är själv inte same. Men hon fick snabbt tag på en person som var villig att sälja två renar – två halvårsgamla tjurkalvar som skulle ha gått till slakt efter renskiljningen. Det är nu två år sen.

Vi går ut till hägnet. Ulrika väljer ut Rudolf för att visa oss några tricks.

– Ruuudolf, kallar Ulrika och renen går mot henne. Ulrika sätter på honom en liten grimma och leder ut honom ur hägnet.

För varje tricks han visar får han små belöningar ur Ulrikas midjeväska. Den är full med det godaste godis renarna vet: Lavar. När andra går ut och i skogen och plockar lingon, då går Ulrika ut och plockar lav.

Nu får Rudolf visa att han kan bära en boll ovanpå sin fina hornkrona. Men tricksen är bara en del av träningen. Mycket tid har gått till att vänja renarna vid nya miljöer. Hon tar in dem i sitt eget hus, anlitar folk för att agera publik och tjoa och applådera.

– Jag har stått själv som en idiot och skrikit och bankat i väggen. Det blir som ett eget trick, säger Ulrika.

Det mesta av Ulrikas lediga tid går till djuren. Hon uppträder med renarna på julmarknader och andra tillställningar. Hon håller kurser i ”renrenhet” för hundägare – det innebär att hundarna får lära sig att inte jaga efter renar. Hon tränar sin hund och sina två hästar.

Och när hon inte jobbar direkt med djuren så gräver hon diken, sätter upp stängsel och annat tungt. Kanske inte så konstigt att hon tycker att heltidsjobbet som personlig assistent är vilsamt i jämförelse.

– När jag jobbar får jag vara inne, laga mat, se på teve. Sånt gör jag inte så mycket annars, säger Ulrika.

Jobbet går jättebra att kombinera med djuren. Får hon ett uppdrag med renarna så går det alltid att få tag på en vikarie. Om renarna ger mer pengar kanske hon går ner i tid, men hon tvekar.

– Jag trivs så bra på mitt jobb!

Ulrika leder in Rudolf ett varv i hallen och ut igen för att vi ska få en bild på dem på farstubron. Hunden Zingo passar på att komma ut och hälsa, han viftar på svansen och hela kroppen och visar på alla sätt att han är skitglad. Rudolf viftar inte på någonting – vet Ulrika att renarna tycker om att bli tränade?

Jodå, det vet hon:

– I början delade jag av hägnet så att jag kunde träna med en ren i taget. Men efter ett tag började de hoppa över stängslet. Den ren jag inte tränade just då ville också vara med, berättar Ulrika.