Ester Nilsson är tillbaka – romanhjältinnan som i boken ”Egenmäktigt förfarande” var olyckligt kär i konstnären Hugo Rask.
I nya boken är hon precis lika olyckligt kär, denna gång i skådespelaren Olof Sten.
De ses ibland och har sex ibland, men han deklarerar gång på gång att han inte vill lämna sin fru.
Men Ester är förblindad av sin kärlek. Hon tolkar allt Olof säger och gör som att han är olycklig i sitt äktenskap och helst av allt vill skilja sig och sätta bo med Ester.
”Egenmäktigt förfarande” blev hyllad av kritikerna, prisbelönt och älskad av många läsare.
Men också omdebatterad, och framförallt är det karaktären Ester Nilsson som diskuterats. Några tar henne till sitt hjärta som en intelligent kvinna, passionerad och vass i repliken. Andra avfärdar henne som mjäkig, alltför motsägelsefull och därmed knappast trovärdig.
Själv tycker jag att Ester Nilsson är precis allt det ovan nämnda, och jag har inget problem med det. Även i det verkliga livet finns gott om människor som är så motsägelsefulla att de knappast är trovärdiga.
Däremot har jag lite svårt för själva framställningen.
Ester Nilsson anser sig vara en fullständigt rationell och förnuftig människa. Lena Andersson visar detta genom att använda ett genomgående torrt och akademiskt språk. Språket skapar en kontrast mellan Esters rationella självbild och hennes fullständigt irrationella beteende. Det är konsekvent genomfört och det fungerar, men personligen tycker jag att det torra språket är ganska trist att läsa.
Likadant är det med de ständiga upprepningarna. Gång på gång hamnar Ester i situationer där hon nästan inser att Olof Sten inte kommer att lämna sin fru. Och gång på gång väljer hon att tolka något han säger eller gör som att han ändå kommer att lämna henne.
Det är också mycket konsekvent genomfört – och i längden ganska tjatigt.
”Utan personligt ansvar” är något mer avskalad än förra boken, lite tydligare i analysen av karaktärernas beteende. Men skillnaden är liten, i stort sett är det samma bok en gång till. Betyget hade antagligen blivit ett snäpp högre om jag kunnat bortse från det.
