Risk för andra bullar på hyllat boende

Undersköterskan Dina Bravo har arbetat på Lindbacken i 26 år och var först skeptisk till att få ett företag som arbetsgivare.

– Vi var fundersamma, absolut! Jag var emot det till och med. Men jag ändrade mig ganska snabbt, säger hon.

Hon tycker att organisationen fungerar bättre nu och att det är lättare att få gehör för idéer. Att företaget ska göra vinst tycker hon inte är ett problem i sig.

– Inte nu, när det fungerar så bra och alla är så nöjda. Gjorde det inte det skulle man nog känna annorlunda.

Helene Rönnberg.

Inte heller verksamhetschefen Heléne Rönnberg ser problem med vinstdrivande företag i vård- och omsorg.

– Man kan ju köpa in andra tjänster, så varför skulle det vara så fult att göra det i vården?

Hon tror inte att verksamhetens kvalité påverkas negativt av vinstintresset, snarare tvärtom.

– Konkurrens gör att alla måste göra sitt bästa och det gynnar ju även brukaren i slutänden.

Hon menar att Attendo Lindbacken lyckats göra sig ett namn. Både på företaget i stort och på boendet arbetar man med bilden utåt. Härom månaden fick Lindbacken en hel del medial uppmärksamhet då ett filmklipp där de äldre ses dansa i korridorerna till Pharell Williams hit ”Happy” lades ut på Youtube. Boendet går även att följa via Attendos konton på Twitter, Instagram och Facebook, där bilder på aktiviteter läggs ut. Ett problem ur integritetssynpunkt? Det tycker inte Heléne Rönnberg.

– Alla som är på bild har godkänt det. Antingen själva eller genom anhöriga.

Hon berättar stolt att Lindbacken utsetts till Attendos bästa enhet, både i regionen och i hela företaget. I hallen hänger flera inramade diplom. Priserna motiveras bland annat med att boendet fått mycket positiv media och att personalen varit goda ambassadörer för företaget.

Dina och Heléne berättar om de olika projekt som drivs på avdelningarna. Arbetet utgår ofta från begreppet reminiscens som betyder hågkomst. Kärnan i metoden är att genom traditioner och välbekanta föremål från ungdomen trigga i gång minnen hos dementa och på så sätt öka välbefinnandet. Under året har man bland annat haft resetema med mat, vin och bildvisning från olika länder, 50-talsvecka med tipspromenader, pumps och mängder av radiokaka samt bröllopstema där man beställde förstoringar på de boendes egna bröllopsbilder och lånade en brudkista från Livrustkammaren.

Vid ett bord sitter tre äldre herrar och väntar på sin lunch. Om de kan tänka sig att vara med i tidningen?

– Ja, ja. Vi är ju vana vid det, menar Nils Bengtsson, som bott på Lindbacken i tre år. Efter en parkinsondiagnos för snart tjugo år sedan har han blivit successivt försämrad och till slut blev flytt till boende det enda alternativet.

– Att jag inte kunde bo kvar hemma skedde lite i taget, så omställningen blev inte så stor. Men jag har aldrig ångrat att jag flyttade hit. De sköter om oss så bra här, vi är bortskämda.

På avdelningen bredvid håller Dina Bravo på att avsluta förmiddagens bullbak tillsammans med Barbro Eriksson som bor på Lindbacken. Stämningen i köket är glad.

Stoltheten över arbetsplatsen är påtaglig bland Dina och hennes kollegor.

– Folk som kommer hit säger att ”här vill jag bo när jag blir gammal” och det måste väl ändå vara det bästa betyg man kan få, säger hon.

Men även om Dina inte har några egentliga synpunkter på att Lindbacken drivs av ett företag med vinstintresse, finns konsekvenser för de anställda som är svåra att bortse från. Med jämna mellanrum sker upphandlingar om vem som ska driva boendet, och de anställda är medvetna om att förutsättningarna för deras arbete kan ändras snabbt.

Karin Bergman.

Som det ser ut i dagsläget kommer Vardaga ta över Lindbacken vid årsskiftet och oron hos personalen är märkbar. Undersköterskan och skyddsombudet Karin Bergman betonar att många varit nöjda med Attendo trots den skepsis som fanns från början, men att upphandlingarna skapar en utsatthet hos personalen.

– När vi gick från kommunen till Attendo fick vi välja om vi ville följa med eller fortsätta på någon annan arbetsplats inom kommunen. Den här gången har vi inte det valet. Vi vet vad vi har och vi trivs väldigt bra, men framåt vet vi ju ingenting. Får vi ens ha jobben kvar allihop? De som vann upphandlingen gjorde det för att de la ett lägre anbud och någonstans måste ju de pengarna tas ifrån.