Varken faktabok eller roman, ingen levnadsteckning eller biografi. Men passionerat, personligt och vederkvickande om kärleken till Kulturens förmåga att väcka livsviljan och vidga våra sinnen. Den som inte läst något av Jeanette Winterson kan börja här, och låta sig ryckas med av hennes kompromisslösa och fantastiskt välskrivna texter, som gavs ut i Storbritannien 1995 och som inte mist ett uns av sin fräschör.

Förordet anger tonen: ” Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt.” 

Omslaget, i mitt ex i skimrande smaragdgrönt,  (även andra starka passionerade färger tillhandahålls) är välgörande fritt från de stora författarporträtt som idag dominerar de flesta recensioner. Själv uppvuxen i ett hem närmast utan böcker, och en läslängtan som bestraffades med bokbål  i barndomen har hon en fantastisk historia att berätta, men menar att en författare måste vara mer än så. Det skrivna ska inte bedömas utifrån kön, klass, sexuell läggning, utan som något avskilt – och efter sin förmåga att väcka känslor i oss som inte väcks någon annan upplevelse. ”Bedöm verket och inte författaren”, skriver hon. Det är provocerande och befriande! Hon är synnerligen  samhällskritisk, och beklagar den konsumtionskultur som under slagordet ”valfrihet” egentligen syftar till en ”strömlinjeformad homogenitet, där barn föds ”till en trött värld som batterier fyllda med ny energi” men som snarast möjligt pluggas in i systemet och töms på sin kraft, för att sedan ”acceptera sin skuggvärld(s.138). Men framförallt är detta tio texter om magin i mötet med en tavla, en dikt, en gränssprängande text – där hon särskilt lyfter Virginia Woolf och Gertrude Stein. Jag viker hundöron, stryker under, och läser högt. Och fullkomligt älskar denna bok.