Carema och Koppargården, Nordic Capital, EQT, JB Education – de svenska riskkapitalisterna och deras företag – som i välfärden knappast kan sägas ta stor risk – har skapat rubriker och debatt i flera år. Men vilka är de – och hur började alltsammans? Lotta Engzell-Larsson, som bevakat området i affärspress och Fokus lotsar läsaren sakkunnigt och intresseväckande via hotellrum och möten, fram till när riskkapital för allmänheten blev en fråga om äldrevård, skandaler och vinster som trollades bort. En rad avregleringar hade sett till att makten ”delvis flyttats från politikerna till näringslivet”, skriver hon och konstaterar: ”Vårdsektorn har, som många offentligt finansierade verksamheter, allt som riskkapitalbolag letar efter. Intäkter och tillväxt är stabila, samtidigt som där ofta finns en betydande potential för effektivisering och köp av mindre konkurrenter. Därför har branschen hårdbevakat vårmarknaden sedan avregleringens gryning.” (s. 89)
I dag omsätter ca 23 större grupper, de flesta ägda av riskkapital, ungefär en tredjedel av omsättningen i ”välfärdsbolagen”. De har fått sökarljuset på sig genom att undvika skatt via räntesnurror, en sorts internlån där räntekostnaderna får dras från vinsterna. Totalt handlar det om cirka 2,8 miljarder kronor per år och endast ett fåtal av dem betalar bolagsskatt. Skatteverket har haft stora problem att göra något åt saken, trots pressmeddelanden från finansministern om att det borde vara bättre moral i företagen.
Äldrevård är, som författaren slår fast, en speciell marknad, där kommunen som betalar är kund, men inte använder tjänsterna – och därmed framförallt vill ha låga priser. Och de gamla på vårdhemmen ”är sällan friska nog att tillvarata sina rättigheter och kan i praktiken inte välja något annat hem, om de så sitter i sin egen avföring hela dagarna. De är ofta dementa och deras sanning väger lätt.” (s.91) Denna del av ”valfrihetsrevolutionen” brukar förespråkare exempelvis äldreminister Larsson nogsamt undvika. Snarare framställs den vårdbehövande som i Dagens industris egenannons för en konferens på temat som en snajdig snubbe med röda sneakers, och kepsen uppkäftigt på sned. Författaren framhåller också att de små entreprenörerna, trots allt som sägs, sällan kan konkurrera med de stora.
Skolföretagen ägnas också ett intressant avsnitt, där det avslöjas att Jan Björklunds gymnaisereform 2011 till stor del bidragit till att JB Education tappade 25 procent av sina elevansökningar och konkursade. ”Det ingen kunde förutse var /—/ den nya gymnasiereformen som sjösattes 2011. Den innebar att för att få högskolebehörighet på yrkesgymnasierna var eleverna nu tvungna att lägga till kurser. Därför föll attraktionskraften hos många skolor med den inriktningen brant och de hamnade i ett pressat ekonomiskt läge.” (s. 101)
Med stor kunskap och berättarförmåga får vi historien – och alla namnen bakom räntesnurrorna och mångmiljonvinsterna till skatteparadis via svenska skattebetalare. Inte ofta tar man fram en bok om riskkapitalister till kvällsfilen. Men detta är ett strålande undantag. Ett stycke viktig svensk näringslivshistoria.
