Omgiven av kärlek och trygghet visste 10-åriga Leon inget om de helvetsår som väntade honom och familjen när tyskarna 1939 invaderade Polen och tvångsförflyttade familjen till gettot i Krakow.  Här berättar han sin dramatiska historia om hur de lyckades överleva som anställda av den omstridde Oskar Schindler mannen i nazistuniform som räddade 1 200 judar. Leons barnaröst lever kvar i den fängslande berättelsen, som fungerar fint för bokens målgrupp – yngre läsare tack vare det ovanliga och lyckliga slutet.

I förordet konstaterar författaren: ”jag är en osannolik överlevare. Det fanns så mycket som talade emot mig under Förintelsen, och så lite som talade för mig. Jag vara bara en pojke – jag hade inga kontakter, inga kunskaper. Men jag hade ett trumfkort som överträffade allt annat. Oskar Schindler tyckte att mitt liv hade ett värde.”

Det kusliga med Leons berättelse är inte enbart den fruktansvärda behandling judarna utsattes för, utan hur livet samtidigt pågick nästan som vanligt därutanför murarna. ”När jag kom ut från gettot med de gravstenskrönta murarna insåg jag förbluffat att livet på Krakows gator verkade ha fortsatt precis som vanligt. /—/ Jag stirrade på de rena, välklädda människorna som skyndade från plats till plats. De såg så normala ut, så lyckliga. Visste de inte hur vi hade lidit, bara några kvarter från dem?” (s.91 f.)

I efterordet berättar Leon Leyson (som avled strax efter att boken blivit klar 2012) om åren efter att han räddats. Som många andra överlevare ville han inte att hans barn skulle lida av hans svåra umbäranden och var inte redo att dela med sig av upplevelserna förrän 1994. Hans beundran för Oskar Schindlers mod är stort. Han skriver: ”Jag minns att jag en gång såg en teveintervju med forskaren och författaren Joseph Campbell och jag har aldrig glömt hur han definierade en hjälte. Campbell sa att en hjälte är en vanlig människa som gör sitt bästa under värsta tänkbara omständigheter. Oskar Schindler personifierar den definitionen.”