Det är absolut inget fel att värna medlemskontakter och kommunikation med omvärlden. Däremot är det fel att blanda ihop det journalistiska uppdraget med behovet av kommunikation och göra en medlemstidning som bara ska fokusera på det förbundet vill berätta.

Det är just denna uppdelning som skapar en bra dialog mellan medlemmar och organisation och som värnar demokratin i en organisation som byggts för just detta. En facklig medlem behöver både få hjälp och information av sitt förbund och även få chans att tycka, tipsa om och få frågor belysta ur ett annat perspektiv i sin medlemstidning, med källskydd och en självständig ansvarig utgivare. Denna får tillit och trovärdighet genom detta uppdrag, att chefredaktören som ansvarig utgivare fått förtroendet att redigera tidningen enligt journalistiska principer utifrån en policy som förbundet antagit. Om tidningen upplevs för ensidig tappar den både status och tillit och läsarna förlorar intresset. För den ägare som vill lyfta och bilda opinion runt de viktiga frågor om lönen, jobbet, tryggheten,  som förenar medlemmarna i ett fackförbund är en läst och citerad tidning en tillgång.

Tydliga roller och respekt för uppdragen värnar både det fackliga och journalistiska uppdraget.

Fackförbundet Vision har redan mötts av kritik för sitt beslut. Tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta skriver bland annat: ”Sveriges kommunaltjänstemäns fackförbund Vsiion vill inte längre att deras medlemmar ska få en självständig tidning. Ordföranden Annika Strandhäll har därmed slagit in på en mycket vansklig väg.”  Att fackförbundet Vision ute i kommunerna arbetar hårt för öppenhet och meddelarfrihet blir särskilt ironiskt, menar hon och det är bara att instämma.

Daniel Swedin på Aftonbladets ledarredaktion jämför med den pågående LO-utredningen om ett mediehus för att stärka arbetsmarknadsjournalistiken och konstaterar: ”Nu blir gränserna mellan fack och tidning ännu mer otydliga. /–/ Journalistik och information är nämligen inte samma sak.”

Helle Klein på Dagens Arbete återkommer också till det paradoxala i att medan LO kraftsamlar i ett mediehus så lägger tjänstemän ner sina tidningar (även TCO-tidningen försvinner på papper) och formulerar den åsikt jag själv har utifrån tidningen Kommunalarbetarens horisont när hon skriver ”Tack och lov inser Dagens Arbetes ägare detta och satsar på en självständig tidning som har hög journalistiskt trovärdighet”.

Och Arbetets chefredaktör Johanna Kronlid håller med: ”Tidningen Arbetet ägs av LO. I vårt uppdrag framgår det tydligt: journalistiken ska vara oberoende och fri och även fackförbundens verksamhet ska granskas kritiskt. Det hedrar LO.”

Med hög trovärdighet för sina journalistiska tidningar hjälper fackförbunden både sina medlemmar och sig själva. Visions beslut är därför både sorgligt, ogenomtänkt och framförallt väldigt osmart.