Colin gör allt för att rädda sin älskade Chloë, som förtärs av en dödlig sjukdom – en näckros har slagit rot i hennes lunga. Boris Vians roman ”Dagarnas skum” är lika absurd som den är gripande. Regissören Michel Gondry har tidigare kombinerat det absurda och det gripande i filmerna ”Eternal sunshine of the spotless mind” och ”The science of sleep”, och borde därmed vara rätt man att göra filmen.
Scenografin lyckas han med. Gondry skapar en retrofuturistisk värld och fyller den med ett överdåd av älskliga, mekaniska leksaker. Inledningsvis är tonen maniskt glättig, men i takt med att Chloë blir sjukare bleknar färgerna och själva rummen krymper.
Kanske står scenografin i vägen för berättelsen, för den sorgliga kärlekssagan griper inte tag. Filmen känns mer som en hyllning till ett mästerverk än som ett mästerverk i sig.
