Städvagnen knarrade lite lätt när den sköts framåt av den 36-åriga städaren. Hans arbetsplats var belägen på den tolfte våningen i huvudbyggnaden som utgjorde en del av det geografiskt utbredda universitetssjukhuset i Linköping. På den tolfte våningen fanns fler än 20 operationssalar, och städaren med den knarrande vagnen ansvarade för städningen i fyra av dem. Salarna var visserligen namngivna med nummer, men ingen på den tolfte våningen refererade till just dessa fyra salar med nummer. I stället användes färgerna blå, gul, röd och grön som namn på salarna.
  Städaren såg sig omkring. På salarna pågick operationer, men på en sal, röd, hade det avslutande skedet av operationen inletts. Kirurgen hade lämnat salen och begett sig till dikteringsrummet för att avlägga en rapport. Operationssjuksköterskorna hade lagt förband, och anestesisjuksköterskan hade inlett arbetet att väcka patienten. När som helst skulle dörrarna slås upp och sjuksköterskorna skulle föra ut patienten från salen, så städaren gjorde sig beredd. Han spritade händerna, drog fingrarna genom ett par engångshandskar och satte på sig sina glasögon.

Så kom larmet. Nästa patient var redan på väg och läget bedömdes akut. Operationen skulle genomföras på röd sal, så snart patienten anlände.
  Dörrarna till röd sal öppnades. Först ut kom anestesisjuksköterskan som styrde huvudsidan av operationsbordet. Och när den sista operationssjuksköterskan lämnade salen, längst bak i det flera meter långa tåget, låg salen i städarens händer. Nu var det bråttom.
  ”Det är bäst att lita på erfarenhet och följa invanda rutiner”, tänkte han och satte full fart. Först ställde han ut soporna från salen, och redan då såg han hur sjuksköt-erskor stod i uppdukningsrummet intill salen och förberedde nästa operation. Städarens puls ökade. För honom var städningen viktig. Han ville inte tumma på den, då det skulle nagga yrkesstoltheten i kanten. Samtidigt skulle inte en patient i akut tillstånd kunna vänta allt för länge heller.
  I enlighet med yrkespraxis arbetade städ-aren uppifrån och ner. Han började därför med att sprita av operationslamporna. Rörelserna var snabbare och yvigare än vanligt, vilket fick spriten att stänka från trasan. En droppe landade på städarens glasögon. Utan dem hade droppen landat rakt i ögat, och han hade genast varit tvungen att avbryta städningen, ge sig själv en ögondusch och uppsöka en läkare. I stället slängde han ett öga på väggklockan i salen: två minuter hade passerat.
  ”Patienten är säkert här inom tio minuter”, tänkte han och fortsatte med att rengöra väggarna. På väggarna var alltid handtag och telefoner viktigast att sprita. Även väggdatorers tangentbord kunde husera bakterier. Städaren sprang fram och tillbaka i salen, och han kände att de första svettdropparna samlades i pannan. Snart skulle de börja rinna och irritera ögonen.

Han tittade upp mot väggklockan igen. ”Patienten kommer om sju minuter”, tänkte han och tittade sig omkring i salen. Fortfarande fanns många stolar, pallar och bord som väntade på att bli spritade. Utanför operationssalen virvlade sjuksköt-erskor förbi, och i uppdukningsrummet var alla instrument för akutoperationen redan upplagda. ”Patienten kanske redan är här”, tänkte han. ”Hur ska jag hinna”?
  Tankarna fick inte bromsa städfarten. Han satte genast igång med stolarna, fortsatte med borden och sedan pallarna. Väggklockan gick oroväckande fort. Endast tre minuter återstod innan prognosen skulle nå sitt mål och fortfarande återstod flera städmoment. Städaren drog ett djupt andetag som kändes som om det var det första andetaget sedan städningen inleddes.

”Patienten har kommit!”, ropade någon utanför salen när städaren rengjorde anest-esisjuksköterskans tekniska utrustning. Han visste att det bara var sekunder från att dörrarna skulle slås upp och akutpatienten skulle rullas in i salen.
  Städaren hängde på nya sopsäckar på sopställningarna, doppade ett moppgarn i vattenhinken och använde handpressen för att göra moppgarnet lagom blött. Han ryckte bort stativet från städvagnen och rengjorde golvet med stora, yviga rörelser. Detta stred mot yrkespraxis och var en städmetod som kunde orsaka ryggskador. Det bästa var att moppa golvet med stativet så nära kroppen som möjligt, men det tog längre tid, och tid var en bristvara.
  Med sopborste och skyffel tog städaren upp den sista smutsen från operationssalens golv. Han slog upp dörrarna och på utvägen mötte han den inrullande patienten. Klockan visade att städningen genomfördes på tolv minuter.
  Han såg sig omkring på nytt. På gul sal pågick fortfarande en operation, likaså på grön sal. Men på blå sal hade slutfasen inletts. Kirurgen var på väg mot dikteringsrummet, och snart skulle operationssjuksköterskorna lägga förband, och anestesisjuksköterskan börja väcka patienten. Städaren gjorde sig redo igen. Han spritade händerna och satte på sig nya engångshandskar. Glasögonen hade han redan på sig, men han torkade svetten från pannan.
  Han hörde att nästa patient redan var på väg. Och tillståndet var akut.

Mattias Persson 

Mattias Persson från Linköping beskriver i sin novell stressen att få en operationssal färdig i tid.
– Jag gick och grubblade ett tag på vad jag skulle skriva om. Jag jobbar som städare och det kan vara svårt att få in nåt spännande. Liksom, nu rengör jag ett bord, nu tömmer jag en papperskorg… Men när det blir sån här typ av städning och det är jätteakut, då får man in tidsaspekten som gör det dramatiskt och det var därför jag valde det.
Mattias berättar att han alltid har ett skrivprojekt på gång.
– Jag jobbar på en roman, men vad den handlar om får du se när du köper den!

Juryns motivering:
”Snart kommer de. Snart måste allt vara rent. Sjukhusstädaren Mattias Persson lyckas i sin novell skildra hetsen att få klar en operationssal i tid. I ett furiöst, filmiskt inspirerat tempo som håller läsaren fångad från första till sista raden beskriver han tolv avgörande minuter bakom kulisserna.”