Det var Göteborgssommar. Efter vad som känts som åtta månaders konstant regn drog sig molnen plötsligt undan och klarblå luft silade solen ner över spårvagnarna.
  Tidiga morgnar efter vi stämplat in på caféet och börjat bära ut stolarna till uteserveringen kunde vi se Avenyn vakna. Spårvagnsskramlet ekade mellan sexvåningshusen och vi lät oss själva för ett ögonblick glömma stressen bakom kassan. I morgonljuset kändes den fortfarande orealistisk.
  Renhållningsarbetarna sopade gatorna rena från gårdagens fylla och vi log mot varandra. De stunderna ville vi inte vara någonting annat än cafébiträden, vi hade världens bästa jobb; se till att andra fick en bra start på dagen. Leendet var inte en del av uniformen, det var vårt eget, mänskligt.

Men sen ljöd dagens startskott till maratonet mellan kassan och kallskänken, den schemalagda underbemanningen tog över, leendet förändrades och arbetsglädjen försvann. När det var som mest att göra och ingen hade tid att ta sin rast, kunde chefen glida förbi och uppmana oss att inte glömma att le. Leendet blev en del av arbetskläderna, någonting som vi likt förklädena tog av oss vid arbetsdagens slut för att lägga i tvätten.
  Under den glada ytan gömde sig svordomarna om övertidsersättningen som aldrig betalades ut, där fanns smärtan i axlarna som förvred våra leenden när vi vände oss bort från kön och där fanns berättelserna om dem som blivit inkallade till chefens kontor och inte fått fler tider eftersom de ”inte log tillräckligt”. 

När jag kom hem om kvällarna orkade jag ingenting annat än att sätta mig framför tv:n, om någon vän ringde och ville ses kändes det som en omöjlighet. Hela dagens sociala spel hade förvandlat det mänskliga mötet till ett skådespel, en arbetsuppgift att möta med ännu ett leende.
  Men efter vi burit in stolarna från uteserveringen igen och stämplat ut tog vi följe ner i omklädningsrummet. Där gled vi ur uniformerna, knöt upp förklädena och efter att ha lagt leendet på hyllan igen kunde vi titta förvånat på varandra och i tyst samförstånd konstatera att vill man ha glad personal räcker det inte att uppmana folk att le, då måste vi först och främst se till att vi ges möjlighet att trivas på våra jobb.

Ja

Pjäsen Hopsnackat som handlar om hur vi utvecklar den kollektiva styrkan på våra arbetsplatser.

Nej

Socialdemokraterna som röstade ja till FAS 4a, där kommunerna kan
tvinga folk som har försörjningsstöd att utföra arbete för kommunen.