Kari skapar lugn på jobbet

Kari kommer ut med en pipmugg från ett rum. Där inne ropar en patient.
Patienten är fastspänd, kom in igår med polis, hand- och fotfängslen och blåljus. Det kan gå månader utan att någon läggs i bälte och det sker bara efter läkarordination.
  – Det sker för patientens egen säkerhet.
  Han berättar om att de är många som försöker lugna patienten och om samtalen efteråt, där patienten får berätta hur den upplevde det.
  För några somrar sedan var det ovanligt många fastspänningar av unga kvinnor med självskadebeteende. Därför startades ett projekt. Resultatet blev att färre skrivs in.
  Kari tror att just bältesläggningarna spär på allmänhetens fördomar om psykiatrin.
  – Folk har en bild av psykiatrin med negativa tvångsåtgärder. De ska bara veta att det är ett större problem att få folk utskrivna.

Kari hämtar ett badlakan i förrådet.

Någon timme senare har patienten lösgjorts och sover. På avdelningen är det tyst. Bara ventilationen susar. Då och då röster längre bort i korridoren. Emellanåt en telefonsignal.
  – Det är lugnt, det är det vi strävar efter. Det ska vara lugnt, det stävjar maniker, de ska inte ha för mycket stimuli.
  Själv utstrålar Kari lugn och eftertänksamhet. Inom sig har han ”skötarkänslan” som talar om för honom när han ska gå och titta till patienterna. 
  Här har fönstren säkerhetsglas och är låsta, blomkrukorna är av plast. Dörrarna låsta.
  Kari suckar. Han vet att patienter kan skada sig även om miljön är avskalad. Han skjuter upp glasögonen i pannan.
  – Uppfinningsrikedomen är stor, säger Kari.
  Han berättar om patienter som hittat tillbaka till ett vanligt liv.
  – Det är belöningen.

Det ringer på akutentrén, Kari avvaktar. Ifall akutteamet kan ta det. De är de enda som har civila kläder. Sedan några år använder inte skötarna på avdelningen sina privata kläder i jobbet. De flesta tycker att de vita kläderna skapar trygghet, eftersom det är lätt att se vilka som jobbar på avdelningen. För hygienen är det ett lyft.
  Kollegan Mattias kommer in med kaffevagnen. En patient med rullator kommer ut för att fika. Han har ont i ryggen och klagar när han sätter sig. Kari frågar lite om värken.
  Sedan går han i väg för att locka ut en patient. Snart kommer en ung kille i stora raggsockor för att ta en bit rulltårta. Han är livstrött och Kari småpratar lite med honom, men snart försvinner han in på rummet igen.
  – Det viktigaste är att de får vila, sova, äta, känna en viss trygghet och att det är folk runt omkring dem.
  Senare säger Kari att han tycker att det är svårt att möta så många unga som mår dåligt. Han upplever att de är fler nu än i slutet av 70-talet.

Kari lyfter 90 kilo i bänkpress, personliga rekordet är 172,5 kilo.

Kari sitter strategiskt placerad och ser hela dagrummet och korridoren. Bakom honom finns bara låsta dörrar.
  – Man lär sig, jag vill ha koll.
  Kari berättar om slag bakifrån, om hur han fått kaffe över sig och en patient som försökte klösa ut hans ögon.
  – Bland det värsta är att bli loskad på, det är den ultimata handlingen för att förnedra.
  Skötarna är kontaktmän, har morgon- och ankomstsamtal, går med på ronden, sitter med på läkarsamtal och tar olika prover. Jobbet är varierat. Patienter servas, sängar bäddas och mat serveras. Hela tiden finns säkerhetstänket där. Går någon på toa berättar den det för kollegan.
  – Det blir inte slentrian.