LO, TCO och Byggnads europeiska branschorganisation EFBWW presenterar i dag rapporten ”Skyddet för den fackliga föreningsfriheten i olika internationella rättsakter och dess påverkan på EU–rätten”.
  Denna bitvis tekniskt juridiska genomgång visar på den skillnad som finns mellan EU–domstolen å ena sidan och ILO:s konventioner, Europakonvention om de mänskliga rättigheterna samt Europarådets sociala stadga å den andra sidan.

FN–organet ILO har i några grundläggande konventioner slagit fast rätten att organisera sig fackligt, rätten för fackföreningar att förhandla om vad de vill och rätten att ta till stridsåtgärder för att försöka få igenom sina krav.
  ILO accepterar inte, med hänvisning till ett antal EU–domar, att ekonomiska friheter för företagen att fritt etablera sig och verka på en inre marknad kan inskränka de grundläggande fackliga rättigheterna.
Europadomstolen har i ett par uppmärksammade domar, med stöd av ILO, slagit fast att rätten till fackliga förhandlingar och strejkrätten är delar av de grundläggande mänskliga rättigheterna.
  Europarådets sociala stadga, som är ett förtydligande inom arbetslivet av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, säger samma sak.

Även EU–stadgan lyfter den fria förhandlingsrätten och strejkrätten. Men med hänvisning till att dessa rättigheter kan prövas mot övrig unionsrätt. Det gör att EU–domstolen tycker sig kunna begränsa förhandlingsrätten och strejkrätten när de anses stå i konflikt med EU:s grundläggande friheter på den inre marknaden.
  Detta trots att EU samtidigt hänvisar till internationella konventioner hos ILO och Europarådet. EU har till och med inlett förhandlingar med Europarådet om anslutning till konventionen om de mänskliga rättigheterna och den sociala stadgan. Det skulle innebära att Europadomstolen får möjlighet att överpröva EU–domstolen i frågor som rör tolkningen av rättigheterna enligt Europarådets konventioner.

I dag har redan alla medlemsstater i EU antagit konventionen om de mänskliga rättigheterna. De har också antagit ILO:s grundläggande konventioner.
  Men i EU–stadgan står det att EU–rätten går före och att medlemsstaterna är skyldiga att bryta emot eller säga upp internationella förpliktelser och avtal som strider mot fördraget.
I ett par fall har EU–domstolen tvingat en medlemsstat att säga upp en ILO–konvention som domstolen anser strider mot EU–rätten.
  När EU:s nuvarande fördrag, Lissabonfördraget, skulle antas 2007 var de svenska facken ivriga påhejare. De menade att de fackliga rättigheterna skulle stärkas genom att förhandlingsrätten och strejkrätten skrevs in i fördraget.
  Men, konstaterar denna rapport, det blev ingen skillnad. EU–domstolen tolkar inte fackliga rättigheter mer positivt i dag jämfört med innan fördraget antogs. Fortfarande menar domstolen att de grundläggande friheterna i den inre marknaden går före.

Rapportens slutsats är att EU–domstolen måste ta hansyn till ILO:s och Europarådets konventioner. Slutsatsen ligger i linje med Europafackets krav om ett socialt protokoll i EU–fördraget. Protokollet ska slå fast att löntagarnas fackliga och sociala rättigheter går före i de fall dessa kommer i konflikt med de grundläggande friheterna på den inre marknaden.
  Ingen medlemsstat i EU stöder kravet om ett socialt protokoll. Men den svenska riksdagen har uppmanat regeringen att i EU driva på för ett socialt protokoll. Det är en uppmaning som regeringen hittills valt att inte hörsamma.