Den undersköterska som ofta tagit hand om min styvfar står där med en bricka med koppar och tre skivor sockerkaka.  Hennes omtänksamhet ger oss kraften att avsluta vårt sorgliga uppdrag med ett ljust minne att ta med oss. Här hade Gert det bra!
  Den äldrevård som jag har upplevt genom honom är trygg och vänlig.  Efter tunga år som byggjobbare fick han de sista åren tillsyn och omvårdnad i en servicelägenhet i Malmö, nära ett dagis och med en rad aktiviteter för dem som ville. Dessutom hade han sin krutpigga syster som sällskap och stöd i kontakterna med omvärlden. En stor tröst för oss barn som alla bor på andra håll.

Men ett sådant värdigt avslut på livet är inte någon självklarhet, tvärtom. Servicehus som detta förvandlas allt oftare  till ”trygghetsboenden” för friska seniorer som själva får betala hemtjänsten. En plats på ett ”vanligt” äldreboende förbehålls de allra sjukaste gamla. Mellan åren 2001 och 2012 försvann 31 000 platser vilket är mer än var fjärde plats i äldreboende, visar Kommunals rapport Åtstramningens pris, som tagits fram av forskarna Marta Szebehely och Petra Ullmanen.  Samtidigt har antalet äldre över 65 år blivit nästan 200 000 fler.
  Rapportförfattarna  konstaterar bland annat att äldreomsorgen minskat under tre årtionden. Antalet hjälptimmar i hemtjänsten har ökat, men inte täckt upp för den omsorg som ett äldreboende har.  Äldrevården kostar mindre för samhället – och de anhöriga betalar priset.  80 000 – 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller slutat arbeta helt för att ta hand om äldre släktingar! Främst gäller detta kvinnor med lägre utbildning, många inom Kommunals yrken, som därmed går miste också om egna inkomster och framtida pension.  Liksom att Sverige går miste om deras arbetsinsatser som ger skatteintäkter och möjlighet att satsa på bättre välfärd.

Som jämförelse kan man nämna att äldrevården årligen kostar lika mycket som skatterna årligen sänkts via jobbskatteavdraget sen 2006, dvs 90 miljarder. Inte heller har vi en väntande ”ålderschock” som många andra länder i västvärlden.  Så visst finns det resurser – om bara viljan finns.
  Men regeringen är inte intresserad. Ansvaret skjuts idag allt mer från att vara ett gemensamt ansvar – den nordiska välfärdsmodellen – till att bli en fråga för familjen, läs kvinnorna  – den centraleuropeiska välfärdsmodellen. Ingen i regeringen har sagt högt att det är så det ska vara, men det är så det håller på att bli.
  Det är en kärleksgärning att ta hand om sina nära och kära, menar äldreminister Maria Larsson, KD, som hänvisar till en enkät från socialstyrelsen, där de flesta känner tillfredställselse med detta. Hon nämner inte att de anhöriga samtidigt upplever en rad nackdelar med att behöva ta så stor del av det det ofta tunga ansvaret.
  Undersökningar visar att de gamla önskar slippa dessa ojämlika beroendeförhållanden. De vill inte bli hänvisade till sina barn.

På mitt nattduksbord ligger Pelle Forsheds bok De anhöriga. Åtta tecknade noveller om ett vårdbiträdes arbete i S:t Bodils hemtjänst och de människor han möter under arbetsdagen.
  Sällan har jag sett en bättre gestaltning av konflikten mellan samhällets hurtfriska retorik om värdighetsgaranti och väljandets välgörande effekter och den maktlöshet, parad med ömsinthet som triangeln vårdbiträdet-brukaren-den anhörige skapar.
  Här finns förutom Pelle den lilla lilla Gunnel som inte vill leva längre, hennes dotter Annika, som anmäler hemtjänsten för vanvård,  Ingemar med färdigmaten och klådan,  Lisa som tar på sig allas problem hela tiden, det är livet som det pågår på riktigt, bortom vår önskebild av hur det borde vara att bli gammal.
  Livet som åldring, ensam hemma och hänvisad till hemtjänst är  alltför ofta många tomma timmars väntan på döden.  Ett äldreboende skapar inte ensamt lyckan. Men vill vi att våra gamla ska leva sina sista år utan onödig ångest är utbyggnad ett absolut måste.