I massmedia tycks orsakerna till krisen i Grekland, Spanien, Portugal och Italien mest vara en fråga om lättja och fiffel. Medan resten av Europa arbetar flitigt ligger sydeuropéerna på stranden med paraplydrinkar. Många av bilderna är falska. Berättelsen om eurons och sydeuropéernas kris har betydligt många fler och djupare orsaker.

Eurokrisens främsta problem handlar inte om budgetunderskott eller finanspolitisk ansvarslöshet. Problemet med euron är att en gemensam homogen monetär politik tillämpas på alltför heterogena ekonomier.

Underskotten i statskassorna uppstod när bankerna skulle räddas. Kostnaderna för att rädda bankerna har varit enorma för vissa medlemsstater. Irlands och Spaniens statsbudgetar var mycket starka innan krisen. Alltså: även ”skötsamma” länder har drabbats.

Priset får nu betalas av vanliga löntagare. Nästan alla krisåtgärder tar sikte på offentlig sektor och lönenivåerna. Inom eurozonen går det inte att devalvera. Kvar återstår enbart interndevalvering, dvs. lönesänkningar.

När krisländerna ska låna pengar från EU och IMF ställs långtgående krav på avreglering, skattehöjningar och lönesänkningar. Häromdagen rapporterades om krav på sexdagars arbetsvecka. Den som arbetar i offentlig sektor får vara glad om lönen sänks. Många förlorar jobbet.

Löntagare i Sverige kan minnas 1990-talskrisen. Det kan vara lätt att med självgod min slå sig för bröstet och säga att det gick bra att sanera ekonomin hos oss och att andra nu måste göra detsamma. Men förutsättningarna var då annorlunda. Dessutom dras vi i Sverige fortfarande med en oacceptabelt hög arbetslöshet. Vi saknar ännu en politik för full sysselsättning.

För Europas löntagare är utvecklingen mycket allvarlig. Fackliga rättigheter undermineras. Kollektivavtal och löner pressas. Arbetslösheten i EU är rekordhög. Fattigdomen och inkomstskillnaderna ökar. Priset för att rädda euron riskerar att bli mycket hög för Europas löntagare och nationell demokrati. När ska den grundläggande frågan formuleras? Ska euron räddas till varje pris?