Från hönan till ägget

Det är inte bara på sjukhusen som besökare ska sprita händerna, utan också på förskolor. Men det här är första gången som jag ombeds duscha och tvätta håret innan jag, iklädd vita rena kläder, får gå in på en arbetsplats. Har jag varit utomlands nyligen? Har jag träffat någon fågel? Nej, då går det bra att komma in. Vi befinner oss på Sveriges största kläckeri och det är stränga regler för att inte få in smittor.

Vore det inte för de enorma vagnarna med ägg som rullas­ i lokalen, hade det kunnat vara nästan vilken industri som helst. Allt görs i maskiner – ruvmaskiner, maskiner som plockar bort obefruktade ägg och kläckmaskiner. I en kläckmaskin kvittrar kycklingarna för fullt när dörren öppnas. De står i backar staplade ovanpå varandra. Några kycklingar kliver just ur sina skal. Andra har redan fått sitt gula dun, men färdiga och torra är de först imorgon bitti. Då hämtas de härifrån för att leva hos sina uppfödare. Tills de slutligen hamnar i en påse märkt Guldfågeln i frysdisken.

Kycklingarna börjar sina liv i backar staplade ovanpå varandra.

Birgitta Björk, en av de 43 kommunalare som jobbar på Blenta AB, har grönaktiga fläckar på sina vita arbetskläder och står vid ett rullband. Hon har jobbat på kläckeriet sedan 1978. Några ägg har ramlat ur rullbandet. Det luktar starkt av surt ägg. Birgittas aptit påverkas inte av det.

– Nej, jag älskar ägg, framför allt stekt ägg.

Jonatan Helgason däremot, som inte jobbat så länge, har slutat äta kokt ägg eftersom det påminner för mycket om lukten här.

Den som lämnat de tusentals ägg som står i kylrummet är Lars Andersson. En sjöman som gick i land på 80-talet och då tog körkort för lastbil och buss.

– Jag vill inte vara instängd, jag vill röra på mig, säger han när vi glider över de små väg­arna.

Från den höga lastbilen har vi en härlig vy över de skånska byar vi passerar.

– Jag sköter mig själv, fortsätter Lars.

Det gör även hönsskötarna som ansvarar för sina egna stall. Stallen är utspridda över nästan hela Skåne, för om det kommer någon smitta skulle företaget annars slås ut.

Lars, som är arbetsplatsombud, tycker om att hälsa på ute hos hönsskötarna när han kommer med lastbilen för att hämta ägg. Han håller ett vakande öga så att arbetsmiljön är okej. Och det sociala är viktigt, särskilt eftersom hönsskötarna jobbar ensamma.

– Man har tystnadsplikt som facklig företrädare. Det gör att de litar på en och berättar om allt möjligt, ibland har de familjeproblem.

Att Blenta är ett familjeföretag gör också att arbetsplatsen präglas av kamratskap, säger Lars. Det finns ingen mobbning, inget vi och dem.

I ett stall i Verntofta möter vi Annika Andersson. Tidigare var hon barnskötare.

– Man fick aldrig fast jobb, efter en månad fick man flytta till nästa ställe.

Höns är fina djur, tycker Annika, och lättare att ha att göra med än barn.

– De är nöjda bara de har mat och vatten och rätt temperatur.

Annika har hand om 16 000 höns. Hon öppnar en dörr. Där inne går hälften av hönsen, samt 700 tuppar, omkring. Man tror inte att det är sant, det blir som ett virrvarr av rött och vitt inne i huvudet. Och så lukten!

– Man vänjer sig, säger Annika.

Hon hade själv höns förut, men de fick hon inte behålla när hon började jobba här, på grund av smittorisken.

Lars går mot lastbilen igen. Han tittar ut över den frostade åkern, och konstaterar:

– Djuren har det bra här. Aktivisterna tar inte reda på fakta innan de förstör våra bilar, de påstår att våra höns sitter i burar, men det är inte sant.