Medkänslan väcktes i omänsklig äldrevård

– Jag har tio minuter hos en man för att ge honom ett glas mjölk och en smörgås. Så blir han bajsnödig. Men bajsnödig finns inte med i minutschemat och då räcker inte tiden till, för jag ska till nästa och det är lika tajt om tid där. Så ser verkligheten ut och det är så konkret man måste bli för att politiker ska förstå.

Sara Beischer har skapat debatt kring vården med sin roman ”Egentligen ska jag inte jobba här”.
Hon började arbeta inom äldrevården för tio år sedan. Sedan skrev hon en roman om det. Den fick stor uppmärksamhet när den gavs ut i januari, inte minst för att den kom strax efter skandalerna kring Carema.
– Jag tänkte inte på boken som ett debattinlägg. Jag ville fånga en osynlig värld, ville gestalta den i en roman. Hur arbetsvillkoren ser ut, hur stressigt det är – har man inte arbetat inom äldreomsorgen är det svårt att greppa den situationen, säger hon.

Vi träffas i Halmstad, Sara Beischers hemort där hon lever med sin familj. Att börja tala om vården är som att öppna ett flöde. Orden och tankarna forsar ut genom munnen på henne. Om åtstramningarna, stressen och tröttheten.
Även om tanken inte var att skriva ett debattinlägg har ”Jag ska egentligen inte jobba här” fungerat som ett sådant. Sara Beischer säger att hon känner igen alla de missförhållanden när det gäller Carema, också från den kommunala verksamheten där hon har arbetat.
– Jag tror att det finns överallt och att det sker saker hela tiden. Det är en logisk konsekvens av för lite resurser och för lite personal.

Romanen handlar om 19-åriga Moa som utan utbildning får jobb som timvikarie på ett äldreboende. ”A4 avled i morse, kvart över fyra.” Så lyder första meningen. Här finns begrepp som vändschema, vätskelista, draglakan, avvikelserapport…
Men framför allt handlar det om möten. Moas möte med verkligheten, med arbetet och med de gamla. Mötet med andra människors kroppar, kroppsvätskor, demenssjukdomar och ångestar. En berättelse om uppvaknandet som empatisk människa.

Bokens titel ”Jag ska egentligen inte jobba här” säger en hel del om hur verkligheten i vården ser ut. Många som börjar arbeta ser det som ett övergångsjobb. Andra får bara tillfälliga anställningar. Inget av det bidrar till att göra arbetet attraktivt. Samtidigt kom nyligen en rapport som slog fast att fler än 100 000 vårdbiträden och undersköterskor kommer att behöva rekryteras före 2020. Vad ska locka dem att arbeta inom vården?
– Andra förstår inte hur betydelsefullt deras jobb är och de får sällan höra att de gör ett bra jobb. Fokus ligger på om något blir fel. I effektiviseringens följd är det snabbhet som premieras, lite ”hon är jäkligt bra, hon jobbar snabbt”. Det står och faller med det.

Jag undrar om något blivit bättre sedan hon började för tio år sedan:
– Jag tror inte det tyvärr. Snar­are tvärtom. Allt handlar om minuter som ska registreras och betalas. Det är rigida regler och åtstramningar. Det är till stor del omänskligt och ovärdigt.                                                                                                                                                                                   
För första gången tar orden nästan slut. Men på frågan hur det ska bli bättre sätter de fart igen. Sara Beischer anser att man måste höja lönerna, förbättra arbetsvillkoren och arbetstid­erna, till exempel ta bort de delade passen. Hon har också länge tänkt att det saknas ett forum för samtal mellan dem som arbetar. Ett forum som skulle ledas av en handledare utifrån där det finns tid att prata om sådant som aldrig annars sägs. Om döden, hur man bemöter de gamlas dödsångest och aggressivitet. Det behövs inte högskolestudier för det, menar hon. Det behövs ett samtal.
– Man behöver lyfta upp frågorna till diskussion och synliggöra att detta jobbar vi också med. Jag menar: hur utbildar man sig till en trygg hand? Jag har sett oerhört kompetenta kvinnor som bara har nioårig grundskola. Vi talar för sällan om den tysta kunskapen som man erövrar utanför högskolan. Det är ingen erkänd kunskap i dag och när den inte är det förstår jag inte hur statusen på yrket ska kunna ändras.