”Detta är berättelsen om min egen klassresa. Som jag minns den.” Leif GW Perssons ord på omslaget är också denna läsvärda uppväxtskildrings röda tråd. Det handlar framförallt om gossen Leif och hans pappa Gustav, den händige byggnadsarbetaren. Som tar ett stadigt tag i sonens hand, leder honom till läroverket och säger: ”Det är här du ska gå i skolan när du ska bli ingenjör.” Hans ende son ska få ett bättre liv än det han lever. Nu blir det, som alla läsare redan vet, ingen ingenjör, utan en polisprofessor, kriminolog och bästsäljande författare av Gustavs grabb.

Den sorgmodige kriminalkommissarien Lars Martin Johansson, hjälte i flera av hans bättre polisromaner, bär spår av både far och son. Att ta del av denna minnesbok är litegrann som att se och höra Leif GW lägga ut texten om ett eller annat brott i teve, det är lågmält, fundersamt och utan några stora åthävor. Men samtidigt är det också självrannsakande, en ovanligt nyfiken och ärlig genomlysning av det egna jagets tillkortakommanden och förtjänster. Lite grabbigt, men inte så det stör mig. Leif GW Persson har en manlig blick, han har sin trygghet i en värld av jakt och verktyg. Han tycker inte om sin mamma, som hela hans barndom hotar med att hon snart ska dö, och som sviker hans förtroende på avgörande sätt. Beskrivningen av katt- och råttaleken runt ett hemligt skrin är kuslig.  Däremot har han inte en fördomsfull syn på kvinnor, som mindre värda eller begåvade, han tycker bara att dom är en främmande sort. Och som ansvarstagande pappa lämnar han en del att önska, i alla fall i vardagslunken. Desto mer energi lägger han på att tjäna pengar.

Han är arbetsnarkoman, när inte spriten, eller goda middagar dövar ångesten får arbetet göra det. Om detta hymlar han inte heller. ”Svårare än så är det inte”, är favorituttrycket. Effekterna av denna ångest är ju också delvis goda, om man ser till hans imponerande produktivitet. Bland de mest intressanta avsnitten ur den vuxne Leifs hågkomster är förstås hans version av Geijeraffären, där han blev den hatade ”läckan”, som journalister jagade i stället för att värna hans källskydd! Här är han som mest kategoriskt avståndstagande, och svartvit i sin bild av dem han bedömer som värdelösa och onda. Grunden är gissningsvis den skam en person som anser sig vara smart och intellektuell känner när han gör något ologiskt och ogenomtänkt.  Det kan också diskuteras om faktakollen stämmer, exempelvis runt Holmérs utbildning. Hur han blev god vän med Guillou är en av pärlorna. Han förlåts för att han säger – förlåt. Men mest lyser det om den allvarsamma, tystlåtna och oreserverade kärleken mellan far och son. Den självklara, som gett Leif både kompass och förtvivlans svårigheter att läsa kartan. Som han själv skriver:

”Klassresa? Du lämnar något som du inte längre vill eller kanske inte ens vågar kännas vid. Lämnar några som du inte längre känner och som kanske inte ens vill känna dig. För att istället hamna  på ett ställe där hjärtat i ditt bröst plötsligt kan ersättas av ett svart hål där du när som helst kan falla handlöst och huvudstupa rakt ner. (s. 364-365).”
Fotnot: Nyligen röstades Leif GW Persson fram som årets författare av av tidningen Visions läsare. Han fick priset för Gustavs grabb.