Anette tar hand om de döda

Fyra kistor står på klinkergolvet. De är placerade framför varsin ugnslucka. Anette trycker på en knapp bredvid ugn nr 3. Luckan öppnas, där inne brinner 800-gradig biogas. Kistan lyfts upp och åker långsamt in i elden. Anette går bakom kistan och stöttar med en raka.
– Jag har rakan om något skulle gå fel och kistan skulle fastna, säger Anette.
På en av de andra kistorna ligger en ensam ros.
– Det är nog jag som tagit emot kistan, jag brukar vilja lämna kvar en blomma.

12.22 Anette fyller en urna med aska som har svalnat.

I dag har Anette varit på Råcksta krematorium i åtta år. Hon trivs med kollegorna och med omväxlingen i jobbet. De arbetar med ett roterande schema med en vecka på varje uppgift, städ och service, köra kistor, urnrum och kremering. Anette går ner för en trappa till rummet bakom ugnarna. Hon kikar in genom en fönster-glugg på ugn 4 och ser att det bara är glöd kvar, kremeringen är klar. Vanligtvis tar den omkring en timme.
– Kremeringen tar olika lång tid beroende på hur man ser ut, hur stor man var och hur gammal man var.
Dags att raka ur ugnen. På med skyddsglasögon, handskar och i med hörlurarna från musikspelaren.
– Egentligen ska vi ha öronproppar men jag lyssnar hellre på musik, förklarar Anette och sätter på en låt av Beth Hart.
Hon för in en fyra meter lång raka i ugnen och drar den över ugnsgolvet för att få ner askan i en uppsamlingslåda. Gasen fortsätter brinna och rakan rör upp gnistor som dansar omkring inne i lågorna.

09.55 Tar fram en vit urna med topplock.

12.46 Nu funkar det! Anette har just startat om ugn nr 2.

När Anette började som krematorietekniker följde hennes son med till jobbet flera gånger. Dottern däremot ville inte ens berätta för sina kompisar vad mamma gjorde. Men till slut besökte även dottern krematoriet och den jobbiga känslan försvann.
– Dom flesta blir jättenyfikna och ställer frågor, men en del tycker det är äckligt och vill inte alls prata om det, säger Anette.
Hon böjer sig ner och drar ut asklådan.
– Vi jobbar som att vi alltid har anhöriga med oss. Man vet ju att det är döda människor i askan, så den bär man inte hur som helst.
Inne i kvarnrummet ställer Anette askan på en vagn och tar fram en tång. Ett metallföremål sticker upp ur askan.
– Det är ett lårbensimplantat. En gång hittade jag en peang som någon glömt, antagligen vid en obduktion.

Tidigare grävdes delarna ner på kyrkogården, men nu sparas implantaten i väntan på beslut om återvinning. Medan askan svalnar letar Anette reda på rätt urna bland hyllorna. En del anhöriga vill hämta ut urnorna innan gravsättningen. Då får de gå in i ett separat rum där urnan är placerad mellan två tända ljus. Anette tycker att möten med anhöriga är den svåraste biten av jobbet. Speciellt möten med personer som är bekanta eller med föräldrar till avlidna barn.
– Jag kommer från upptagningsområdet och ibland stöter jag på folk jag känt. Det är jättejobbigt.
Anette tar en runda längs ungarna, tittar in genom gluggarna och läser av dataskärmarna. På skärmen vid ugn 3 finns det ett meddelande om hög syrenivå.
– Den här ugnen har ofta problem med O2, men den ska muras om till hösten.
Med en skiftnyckel i handen, går Anette hukande in i ett utrymme bredvid ugnen. Hon byter ett smutsig luftfilter och går vidare till ugn 2 och 1. Ettan är just klar. Hon stänger av, drar på sig handskar och skyddsglasögon. Den långa rakan far genom ugnen gång på gång. När ugnen är tom, flyger en gul fjäril ut från utrymmet mellan ugnarna. Fjärilen fladdrar runt i rummet en liten stund, sedan försvinner den ut genom fönstret.