Jacintas storfamilj samlad igen

Tisdag 12 april. Bilen svänger av från huvudvägen och börjar skumpa och kränga. Ett par minuter senare rullar vi in på barnhemmets gård. I det svaga månljuset ser jag barn och vuxna komma ut från ett hus och rada upp sig på avsatsen utanför.
Jag hade velat vara en fluga på väggen, så att jag i lugn och ro kunnat se barnens min när deras Mamma Jacinta äntligen kommer – det är nästan ett år sedan hon var här sist och alla har längtat. Men jag är inte en fluga utan en gäst. Händer sträcks emot mig, en mängd människor hälsar och presenterar sig. Hur ska jag komma ihåg vad alla heter när jag knappt kan urskilja några ansikten i mörkret?
Inne matsalen välkomnas vi med tal, sånger och böner. Här är också mörkt. Ett ensamt lysrör i taket kastar ett blåaktigt ljus över tre rader långbord och bänkar. Längst bort syns en pytteliten teve med en barnfilm som pausats i all hast när någon hörde bilen komma.

Onsdag 13 april. Flickorna ser ut som maskrosbollar. De har släppt ut flätorna, och ska få nya gjorda. Jacinta såg direkt att det var dags för länge sen, och fast det kan verka som ett litet problem så skär det henne i hjärtat. Hennes barn ska inte se ut som om ingen bryr sig om dem; de har det svårt nog ändå, förklarar Jacinta.
Hon berättar om några av flickornas bakgrund. De har sett sina föräldrar dö i sjukdomar, övergivits av alkoholiserade släktingar, räddats i sista stund från att säljas till organdonation eller prostitution.
Därför kommer frisören från byn redan samma kväll för att göra hundratals små flätor, i det falnande ljuset från solcellslamporna.

Torsdag 14 april. I dag kom det äntligen regn. Ett intensivt regn som förvandlar det röda dammet till röd sörja som stänker högt upp på benen när man går ut. Vattentankarna fylls på lite grann och Jacinta får en liten tidsfrist innan hon måste köpa vatten.
200 meter under barnhemmet finns gott om vatten, och snart ska här borras en brunn. Den är efterlängtad. Det handlar inte bara om vatten för att dricka och tvätta sig. När brunnen är igång kan flera av dagens plåtskjul ersättas med stenhus. Det är för dyrt att blanda cement när vattnet måste köpas.

Måndag 18 april. En grupp barn sitter på avsatsen som går runt huset. Cementen är len och varm och det utskjutande taket ger skugga. Utanför barnhemmets mönjeröda järnport är livet många gånger hårt, fattigdomen föder missbruk, våld och brottslighet. Men här inne råder lugn och trygghet.
Bakom matsalen diskar några barn plåttallrikarna från lunchen, det hörs röster och ett svagt slammer. Ett rytmiskt svisch-svisch hörs också, det är Monica som sopar avsatsen framför biblioteket tvärs över gården. Minstingen John leker med de två valparna som bor under förrådet. En höna hoppar upp på avsatsen och försöker ta sig in i köket, men blir utkörd.
Längre bort står som alltid flera barn framåtböjda över hinkar och baljor och tvättar sina kläder. Klädsträcken är alltid fullhängda, både utanför pojkarnas och flickornas sovsalar.
 
Tisdag 19 april. Jacinta har klätt upp sig för att åka till stan. I dag har hon möte med Rotary-föreningen som skänkt nya bänkar till matsalen och utrustning till köket. Den gamla Toyotan står blänkande vit i det röda dammet på gårdsplanen. Pojken som just tvättat den vet hur man gör, han försörjde sig på att tvätta bilar när han var gatubarn.
Längs byvägen får Jacinta stanna hela tiden och prata med folk som hälsar henne välkommen tillbaka till byn.
Mötet hålls på Rift Valley Sports Club, vid ett skuggigt bord mellan bassängen och cricketplanen. Jacinta sa före mötet att hon framför allt går dit för att tacka för allt barnhemmet redan fått – men innan en timme har gått har hon även lyckats låna en buss till en utflykt, fixat så att barnen får bada i simbassängen och är dessutom på god väg att ordna en bra skolplats åt en funktionshindrad flicka hon känner.

Fredag 22 april. Två långa killar i gråvita skoluniformer kommer in på gården. Jacinta ropar till, reser sig och omfamnar båda. Lewis och Patrick går på internatskola i Nakuru men har kommit hem till barnhemmet på påsklovet.
De nästanvuxna kräver särskild omsorg. Jacinta vill inte att någon ska lämna barnhemmet utan att ha rimliga framtidsutsikter. Hon försöker se till att de får en yrkesutbildning, något som passar dem och som de kan försörja sig på. Det är inte enkelt, här kostar all utbildning pengar.
Ibland dyker det upp släktingar som vill hämta barnen, när de blivit större. Då blir Jacinta förbannad: ­”Var fanns de för tio år sedan? Då var det ingen som ville ha barnen. Nu när de är stora nog att arbeta, då passar det!”
Men denna vecka är de hemkommande enbart en källa till glädje. Hela veckan har det ena internatbarnet efter det andra kommit hem, Lewis och Patrick är de sista. Nu är storfamiljen samlad för påskfesten.
Och vilken fest det blir! Getter har slaktats så det räcker till både grillat och gryta, det blir kryddigt pilaris och chapatibröd. Fem backar läsk har köpts in, tre kilo popcorn poppas. Volontärerna bakar kladdkaka med banan- och mangokompott och skär upp i 108 bitar. Det borde vara god marginal, men det har kommit så många grannbarn till festen att det bara blir en ensam bit över.
Kalasmaten är en lyxig omväxling för barn som till vardags lever på grönsaker, bönor och majsgröt, och sällan dricker annat än vatten och te.
Sen dansar stora och små tillsammans tills de små slocknar, och de stora dansar vidare till långt in på natten.