Maiken kämpar vidare för de gamla i Åmsele

Det är en kall vinterdag i Västerbottens inland, tio mil från Umeå. Vägen är ödslig med renspår och skoterspår i skogen. Men så dyker Åmsele Kiosk och Bensin upp och en avfartsväg som leder till ett tegelrött hus. Därinne hänger en anslagstavla där det står: Till bästa Åmbacken. Tack för all god mat som vi får på stora fat, från Åmsele Småbarnsskola.
Vårdbiträdet Maiken Ekman, 56 år, är ensam i det tomma och tysta köket. Hon har ett vitt förkläde och häller i pasta i en gryta.
På en vägg läser jag på en papperslapp:
”Håll fast drömmarna, för om drömmarna dör är livet en skadad vingskjuten fågel som inte kan flyga.”
För mer än åtta år sedan startade hon ett kooperativ tillsammans med undersköterskan Anna-Lena Eklund.
– Jag satte upp papperslappen då det blev det där med Attendo, säger Maiken.
Av kooperativet hon startade är det numera bara en spillra som hon och vaktmästaren Gösta Widell tar hand om. Tidigare var det byns största arbetsgivare med tio anställda.

Kooperativet hade hemtjänsten som trygg ekonomisk bas. Maiken drev även matservering och lagade mat till skolan, pensionärer och andra invånare i byn. Gösta ryckte in här och där men skötte främst skolbyggnaden, Folkets Hus och Industrihuset. Så var det ända till för två år sedan. Då tog vårdbolaget Attendo över hemtjänsten genom att vara 150 000 billigare i sitt anbud.
Maiken minns hur arbetskamraterna läste på Internet om Attendo, oroligt undrande hur det skulle bli. Tidningar skrev om att företaget vanvårdade en man i Uppsala. Kommunalarbetaren hade en artikel om Attendo, om fallolyckor och brist på personal på äldreboendet Vinter-tullen i Stockholm.
– Det var en kaotisk tid när Attendo skulle komma hit, minns Maiken som inte hade tid att oroa sig.

Vaktmästaren Gösta Widell kommer med matboxar till Småbarnsskolan Mullvaden, där Sally, 1 år och Vilmer, 3 år, väntar på att få äta.

Gösta kommer in i matsalen, klädd i svart vinterjacka och blåvit mössa. Med sitt grå-vita skägg ser han ut som byns hustomte. Han ska köra matboxar till skolan. Precis som Maiken har han blivit något av en tusenkonstnär.
De fortsätter med maten och fastighetsskötseln. För att få ekonomin att gå ihop drygar de ut inkomsterna med hushållsnära tjänster.
– Vi ser till att sådana som tant Tilda, 84, kan bo kvar i byn genom att vi skottar snö och städar, säger Gösta.
Nyligen gjorde Maiken 450 paltar till årets ”paltfrossa” i Folkets Hus.
– Utan Göstas trygghet och lugn och stödet från byborna skulle jag inte orka, säger Maiken.
Hon hade tänkt sig en lugnare tillvaro i 50-årsåldern.
– I stället blev det som att lägga in en sjätte växel i en bil.
När Maiken var ung hade hon inte en tanke på kooperativ. Hon är uppvuxen i byn Lycksaberg sju mil härifrån. Men så fann hon kärleken i Åmsele och flyttade hit på 70-talet. Hon var bara 18 år när hon fick första barnet. Ett tag var hon barnskötare och senare hade hon nattjobb på äldre-boendet, innan det lades ner. Hon har aldrig velat flytta.
– Det är en förmån att barnen fått växa upp i den här lugna miljön. Alla känner alla. I Stockholm kan ni ju inte släppa ut barnen för sig själva som här, säger Maiken.

Naturen lockar, friluftslivet och fisket i Vindelälven. Successivt såg Maiken sin hemby dö ut. Hon vill inte att Åmsele ska tyna bort på samma sätt. ICA, posten, bageriet och banken har lagts ner.
Förr fanns här 400 invånare, nu är de bara 200. Men hade inte Maiken varit sambandslotta på den numera nerlagda flygbasen, där stora Herculesplan landade, är hon inte säker på att hon vågat starta ett kooperativ. Den tiden gav henne erfarenhet och utbildning.
Maiken beskriver sig själv som envis, allsidig och flexibel. Och Gösta är lika flexibel han, så hinner inte den ena ta en städning gör den andra det.
Båda tillhör Kommunal, ingen av dem har heltid. Deras snittlöner hamnar under 17 000 kronor. Ibland tar de inte betalt för allt de gör.
– Det blir liksom ett socialt företagande, säger Maiken.

De vänder och vrider på varenda krona.
Några pensionärer, som bor i lägenheter intill, kommer in i matsalen. De brukar äta Maikens lunch. Gudrun Olofsson är en av dem.
– Det var bra förr och det är bra nu, säger hon och vill inte vara utan Maikens mat.
– Att de äter här är ett kvitto på att jag gjort rätt som fortsatt, anser Maiken som får energi av att möta de gamla.
Utmaningen att fortsätta kooperativet har gett henne styrka och glädje. Men också sorg och motgångar. Då händer det att hon kopplar av med en roman eller deckare. Eller tar sig en skidtur längs Vindelälven.

Anna-Lena Eklund, som var med och startade kooperativet, fick en bra arbetssituation hos Attendo.

Hon har vant sig vid Attendo och Attendo har vant sig med henne.
– Vi uppträder civiliserat mot varandra, säger hon och tillägger underfundigt:
– Kan man inte gå in genom entrén finns det en bakdörr med nya lösningar.
Jag traskar över till den grå byggnaden med Attendos namn vid ytterdörren.  
Undersköterskan Anna-Lena Eklund tar emot, klädd i en fleecetröja i rött med Attendos emblem.
Hon är född Åmselebo, arbetade ett tag i Umeå men återvände. Det är här hon hör hemma. Precis som Maiken vill hon att byn ska blomstra.
Anna-Lena pratar inte gärna om sig själv. Men en arbetskamrat beskriver henne som kunnig, omtänksam, noggrann och duktig ledare. Själv tycker hon att hon är för snäll. Liksom de andra var hon osäker på hur det skulle bli med Attendo. Hon var van att administrera i kooperativet men trodde inte att Attendo ville ha hennes kunskaper. Det blev tvärtom. Hon blev raskt samordnare här och håller i planeringen.
– Det blev mycket bättre än jag trott, säger hon. Entusiastiskt visar hon runt i de rymliga lokalerna. Alla har fått arbetskläder, ja även vinterjackor. Och numera har de tillgång till två leasingbilar. Ett vårdbiträde berättar ivrigt hur hon hamnade mitt i en renflytt på väg till en by.
Anna-Lena berättar om kvalitétsmöten och hur protokoll skickas till Stockholm.
– Tidigare hade vi det mesta i huvudet, nu finns allt dokumenterat, säger hon och visar en svartröd rutinpärm.

Hon är lättad över att slippa slitet i kooperativet. Verksamhetschefen i Umeå sköter allt från anställningar till lönesamtal och ekonomi. Hon behöver inte längre ta jobbet med sig hem. Det ger henne mer tid för familjen och hon älskar att kunna fara ut med skotern och hundarna, grilla och åka skidor.
– Jag har hamnat rätt i livet, säger hon.
Med det menar hon även jobbet hos Attendo.
Samtidigt känner hon varmt för kooperativet. Hon vill inte att den fina gemenskap-en som de gamla får i matserveringen ska försvinna. Hon ser ibland hur Maiken sliter.

Nu ska kooperativets verksamhet upphandlas. Gösta kör samma dag de fem milen till Vindelns kommunkontor för att lämna in anbudet. Innan han åkte sa Maiken:
– Konkurrerar någon ut oss är det adjöss med oss. Jag förmår inte göra mer.
Men sedan blixtrade det till av jävlar anamma i hennes ögon:
– Vi ger inte upp. Vi har våra planer, jag och Gösta. Här i glesbygden måste vi samarbeta, inte konkurrera.
Hon står fast vid sin dröm: Att så småningom få överlämna kooperativet till någon yngre.
Nyfiken på morgondagen ser hon nya möjligheter.