Anton låter andra stå i centrum

Anton Marklund kommer till intervjun direkt från jobbet. Här på kafé Mekka vid den pampiga Rådhusesplanaden i Umeå har han faktiskt skrivit delar av sin debutbok Djurvänner. Med gammaldags block och penna, för det är så han gör.

Men boken utspelar sig långt ifrån staden och kafélivet. Johannes bor i ett hus utanför det tynande gruvsamhället Boliden i Västerbotten.
– De lever i en miljö som sakta förfaller, säger Anton Marklund.
Och som samhället förfaller rasar också familjens liv. Mamma Mona följer tråden bakåt för att försöka hitta var det började gå fel, vilken liten händelse som förde dem in på vägen mot katastrofen.
Miljön är Anton bekant med. Han är själv uppvuxen i Storkågeträsk inte långt ifrån Boliden. Men i övrigt är det inte mycket i den mörka boken som är likt hans egen barndom.
– Jag har egentligen en för lycklig barndom för att skriva böcker, säger Anton Marklund med ett skratt, och det låter som något han har formulerat tidigare, kanske i en annan intervju.

Anton Marklund lämnade Storkågeträsk för att studera till lärare i Umeå. Han tog sig igenom hela utbildningen, fast han egentligen visste att han inte passade för yrket. Det där med att stå i centrum passar honom inte.
Så sedan flera år är han personlig assistent, och trivs utmärkt med det.
– Det är ett varierat jobb, man kommer ut och träffar folk, säger Anton Marklund.
Det han inte trivs med är vissa människors syn på yrket. Att det inte riktigt räknas.
– Jag gillar inte att folk frågar ”vad jobbar du med” i betydelsen ”vem är du”. Nu har jag skrivit en bok och plötsligt ser folk mig på ett annat sätt, tycker att jag gör något ”riktigt”, säger han.

Han tycker att folk är för snabba att sätta etiketter på sina medmänniskor. Man döms både efter vad man jobbar med och hur man beter sig.
– Det är så fina nyanser vad man får säga och inte, funderar Anton.
Därför är det svårt för dem som avviker. Som den kille som blev förlagan till bokens huvudperson Johannes. Anton träffade honom i jobbet.
Bokens Johannes kämpar med hela sin kraft för att förstå reglerna, göra rätt handlingar och känna rätt känslor. Ändå blir det så väldigt fel.
Och nu passar det bra att ta upp frågan jag funderat på:
Blir inte folk mer rädda för avvikande personer av att läsa en bok om en autistisk pojke som begår ett brott?
Men nej, det tror inte Anton Marklund. Tvärtom är han säker på att den som läser boken får större förståelse.
– Det är en kärleksfull beskrivning av personerna, man tycker om dem, säger Anton Marklund.

Och han är bara glad om boken ger upphov till diskussioner, för det kanske kan leda till att fler personer med autism får de insatser de behöver från samhället.
Anton Marklund är lättad när intervjun är över och han inte behöver stå i centrum längre. Han ger sig ut i vintermörkret för en timmes promenad hem. Som sällskap i hörlurarna har han en annan västerbottenskildrare, Torgny Lindgren.