Kicki Westman, 50 år, hade gått sjukskriven i fem år när hon utförsäkrades och oron var stor över vad som skulle hända.
– Jag tänkte att jaha nu ska dom slänga in mig här bara för att.
Kicki Westman har ständig värk. Hon har diskbråck i nacken, har opererats men det hjälper inte. Orsaken är delvis whiplash­skador efter två ­bil­olyckor.
– Men jag är i första hand utsliten.
 Tiden fram till att hon blev utförsäkrad beskriver hon som år av utredningar av Försäk­ringskassan, diskussioner med arbetsgivare och fack men framförallt en evig väntan. Väntan på operationer,
läkarintyg och handläggare.
– När jag först blev sjuk börj­ade det med att jag fick vänta ett år på en magnetröntgen och sen fortsatte det. Man blir apatisk till slut.

I augusti för ett år sedan sa hon upp sig från jobbet som ­koker­ska på Linköpings kommun. Det kändes bättre än att bli uppsagd. Och hon kunde ändå inte jobba de 25 procenten som Försäk­ringskassan ville, kommunen erbjöd inga andra ­arbets­uppgifter.
– Man har ju lärt sig att man aldrig ska säga upp sig. Men jag tror det är för att jag har haft min fasta tjänst som ingen har behövt ta tag i mina problem.
I januari började hon på Arbetsförmedlingens introduktionsprogram – fyra veckors teori och åtta veckors praktik, som inleddes med en så kallad aurakurs.
– Vi pratade friskvård och självförtroende. Det var skönt att träffa andra med samma problem. När man sitter hemma känner man sig bara värdelös, säger Kicki Westman, som fick en högre inkomst när hon gick in i programmet eftersom hon hade rätt till ersättning på a-kassenivå.
Hon fick också träffa en psykolog, men bara en gång.
– Det var bra människor som höll i programmet, men man fick försöka hitta arbetsträning själv.

Hon provade först att jobba i en kafeteria, men det blev för tungt. Efter programmet fick hon smärtrehabilitering och nu
ar­bets­tränar hon halvtid i en närbutik.
– Jag har mina besvär, men jag tycker det är kul och jag har fått veta att jag får vara kvar på lönebidrag.