En mamma som ägnat sig åt andra barns sorg och förtvivlan, som försökt berätta om eländet i några blyförgiftade läger i Kosovo, där romska barn lever i en misär vi knappt förknippar med Europa.
En mamma som försökt höra en annan mammas förtvivlan över att inte få stanna kvar i Sverige där hon har alla sina vänner, där hon fick all sin trygghet och där hon lärt sig svenska trots att hon också tagit hand om sina fyra  barn, alla under åtta år och sin psykotiske make. Han som först i Sverige fick rätt medicin och blev lugnare och snällare.
Den familjen sitter nu på nåder i en källare hos avogt inställda anhöriga, som helst vill bli av med dem. De satsade ju hela sitt kapital på att skicka iväg dem till Sverige. Smugglarna tog många tusen euro för att familjen skulle  komma iväg. Och så kommer de tillbaka igen och dödar hoppet de hyste om ett bättre liv för dem också.

De är en del av en gigantisk handel som omsätter miljarder i världen. En handel med människor som gått om drog och knark i profit. Minst tolv milj-oner människor är handelsvaror i världen. Kvinnor som ger sig av till städjobb, men placeras på bordeller i Europa. Barn som sänds iväg för att tigga åt stora ligor. Män som skickas till oss också i Sverige för att jobba nästan gratis i jobb ingen av oss vill ha. De har sju dagars vecka och timlöner på 50 kronor. De vill hitta ett bättre liv, de vill tjäna pengar så deras barn kan gå i skolan.

Som jag. Jag lämnade mitt barn hemma hos pappa för att jobba utomlands, men med mycket bättre villkor förstås än människohandelns offer. Men konsekvenserna för mitt barn liknar det deras barn utsätts för.
Övergivna barn, som förlorar sin levnadsglädje. Och mammahjärtat fryser.
 Jag som trodde jag kunde leva det jämställda livet, där det inte skulle spela någon roll om mamma eller pappa satsar på jobbet, där mamman också kan resa världen runt och komma hem bara ibland utan att barnet tar skada.

Pappa kom hem för jag längtar efter dig, kom innan sommaren är slut lilla pappa, sjöng Evert Taube. Sången surrar i huvudet när jag nu hemflyttad igen sitter på BUP och försöker läka såren i mitt lilla barn. Såren hon fick för att mamma övergav henne.
Och jag tänker på alla de barn som aldrig får komma till BUP, som bor kvar i misären i Kosovo eller i romska ruckel i Serbien. Men nu får någon annan berätta om dem. Nu ska jag bara vara mamma ett tag.

JA
till att bara vara mamma.

NEJ
till tron att vi kan göra allt samtidigt.