Åsa skapar mening med sång och dans

I ett rum hänger en gammal tjärad eka i rep. Det doftar skärgård, som det gjorde förr. Den gungar när man rör den. Ekan är klädd inuti med mjuka dynor och kuddar att ligga på. Väggarna är målade med skärgårdsmotiv och ur en högtalare kommer ljud av kluckande vatten och mås­skrik. Har man aldrig upplevt skärgårdens paradis är detta en ny upplevelse.
I det vita rummet kan den funktionshindrade ligga i en vattensäng och se färggranna fjäril­ar projicerade mot väggen. Här är tyst så när som på ljudet från exotiska fåglar i fjärran.

När vi kommer in i Brohusets lokaler på morgonen står Irene Westerberg och tar emot.
– Hej, det var jag som skrev att ni skulle komma hit och göra reportage, säger hon. De här människorna och kommunalarna som jobbar med dem måste uppmärksammas, det är viktigt!
Irene själv har tidigare jobbat på Samhall eftersom hon ser dåligt. Nu har hon jobbat på Brohuset i tio år med köket och i tvätten.
Den här dagen oroar sig Irene mycket för att lunchen från Sodexho inte kommer på utsatt tid, kvart över elva. Hon vill att allt ska ske punktligt så att inget arbete som ska göras efter maten blir förskjutet.
Maten kom till slut, en timme för sent. Då delades kantinerna upp på de olika basgrupperna, eller hemvist som de också kallas.
Alla handledare äter med deltagarna, så kallade ”pedagogiska luncher”.
De 15 handledare som dagligen arbetar här är proffs på medmänsklighet och omsorg. En av dem är Åsa Skeppström. Hon har arbetat på Brohuset sedan 2001.
Vad är det i jobbet som är intressant?
– Det är för att det handlar om människor, säger hon. De är inte sjuka som somliga tror, utan sådana som saknar förmågor som vi andra tycker är självklara.

Irene Westerberg är noga med sitt jobb i köket
och med tvätten. Det var hon som skrev till KA
och tipsade om att göra reportaget.

Att arbeta med funktionshindrade människor blir aldrig långtråkigt, tycker hon. Det är alltid spännande att gå till jobbet.
– Även om deltagarna inte kommunicerar som vi andra har de mycket att ge.
Vad finns det för baksidor med jobbet?
– Det finns väl alltid saker som är roliga och mindre roliga. Det är mycket fysisk omvårdnad, men jag kan inte ange något. Det är bara saker som måste göras.
Tiden går fort, berättar Åsa, det händer saker hela tiden. Dagen bara försvinner, trots att personalen inte har några raster.
– Det skulle inte fungera om vi lämnade deltagarna för att ha rast, säger Åsa. De måste ha tillsyn hela tiden. Därför har Kommunal gått med på att avtala bort rasterna med arbetsgiv­aren. Det fungerar bra. Man tänker inte på det.
Åsa har också utbildat sig i att ge ”taktil stimulans”. Behovet av beröring ökar vid till exempel sjukdom och skador. I vård- och omsorgsarbete används ofta fysisk beröring för att ordlöst förmedla tröst, lindra i stunder av rädsla, smärta och sorg. Huden är vårt största sinnesorgan och vid beröring frigörs oxytocin, som är ett läkande hormon.

Våra brukare har oftast inte samma kroppsuppfattning som vi andra, säger Åsa. De kan till exempel inte veta att de har en rygg, eftersom de inte kan se den. Då kan beröring få dem att känna den.
Man blir berörd av att se människor med grava funktionsstörningar. Att se dem hängande i lyftanordningar mellan en säng och en rullstol ger perspektiv på sitt eget liv.