Väskan – viktigast i världen

Människans förmoder – Homo Erectus – hade då, för ungefär två miljoner år sedan, rest sig på två ben. Det var ett tvivelaktigt beslut, eftersom det gjorde henne mycket sårbar. Som fyrbent var hon en mycket bättre löpare.
– Den snabbaste Usain Bolt kan inte ens springa ifrån en flodhäst, för att inte tala om snabbheten hos de rovdjur som fanns på den afrikanska savannen där den tvåbenta urmänniskan bodde, säger Lasse Berg.

Släktets chans till överlevnad var sam­arbete. Tio människor kan försvara sig till och med mot ett rasande lejon, en ensam har inte en chans. Samarbetet började med handväskan.
– De första människorna var samlare. De åt rötter, nötter och frukt som de samlade under sina vandringar över stora områden. Så länge som de bara kunde få med sig det de själva kunde stoppa i munnen, eller bära i händerna, samarbetade de knappast alls.
– Skillnaden mellan två rötter i munnen och fem i handen – eller 20 kilo i en väska – betydde allt för människosläktets utveck­ling, säger Lasse Berg.
– Det måste ha varit en hona som uppfann väskan. Hon bar på sitt barn och hade minst en hand upptagen. Då fick hon idén att knyta ihop något, kanske en djur­hud eller ett stycke bark, till en väska eller ränsel. Därefter slapp samlarna att äta upp det de hade hittat på plats utan kunde bära hem sin fångst till flocken för att dela på den. En samlargrupp på 30 individer kunde skicka ut fyra personer som samlade ihop tillräckligt med mat och vatten så att det räckte till hela gänget.

Det skulle dröja mer än en miljon år innan människorna kom på hur de skulle använda stenverktyg.
– Människan lärde sig tidigt att det är lönsamt att samarbeta planerat, något som vi fortfarande är ensamma om i djurvärlden, och som – trots att vi är få och svaga – gett oss vårt gigantiska övertag. Tack vare handväskan.
På Etnografiska museet i Stock­holm kan man studera liknande väskor som de Lasse Berg talar om. De är inte miljoner år gamla, som mest bara några hundra, men genom att jämföra med nutida samlarfolks väskor kan vi föreställa oss hur de såg ut i begynnelsen.
Australiens urinvånare har levt på ungefär samma sätt i 40 000 år. I montrar på museet hänger deras korgar, bärselar för barn och en säck som är sydd av bark. I den kan man även bära vatten. Nordamerikas indianer sydde väskor av laxskinn (skinnet garvades med urin) och bisonhud och flätade konstfärdiga korgar. En vacker sadelväska har ut­smyckningar av röda fjädrar och broderier sydda av färgade till­plattade piggsvinstaggar. En tummad väska, där Kickapoo-indianerna i Nordamerika förvarat mat, är sydd av ogarvat läder.

Carl von Linnés lärjunge Anders Sparrman åkte i slutet av 1700-talet till södra Afrika och tog bland annat hem en väska där san-folket burit frön, nötter och frukt. Den hänger nu i en monter på museet.
I en resväskesamling mitt på museigolvet trängs 1800-talets Amerikakoffertar med moderna galonskapelser.
Fortfarande har de flesta av oss svårt att klara oss utan en väska, eller kanske två, eller tre. Vi har resväskor, datorväskor, handväskor, shoppingkassar, tränings­väskor, axelväskor, tygkassar, ryggsäckar, den lilla aftonväskan …

Tre kommunalare i Lycksele visar upp sina favoritväskor:  
Carmelita Paulsson, 36, undersköterska på kirurgmottagningen, Lycksele lasarett.
– Min favoritväska är en Louis Vuitton, nej ingen äkta, det är klart att den är en kopia – men den är bra. Lagom stor, och snygg, tycker jag. Jag köpte den på en semesterresa i Turkiet 2004. Den var lite dyr men vi prutade ner priset ordentligt. Jag har pengar, hårborste, medicin – ja, allt jag behöver i den.

Berith Rohdin, 49, undersköterska på strokeenheten/rehab, Lycksele lasarett.
– Jag har egentligen bara en väska och det är min ryggsäck. Den här blå köpte jag till extrapris när den nya sportaffären öppnade, men egentligen är den gamla grå bättre. Men den här är snyggare. Så jag bytte av fåfänge- och snålhetsskäl, kanske man kan säga. Vad jag har i den? Nycklar, passerkort, pengar, glasögon, tandtråd, Läkerol, kalender, Dextrosol, pennor, Lypsyl, kaffekarameller, våtservetter, nagelfil, pennhållare – och ett kärleksbrev från en praktikant: ”Jag lämnade en tårtbit i kylen till dej för att du är så snäll och för att du är världens coolaste. Tack för allt du lärt mig om vården och livet!” Sådana brev kan man inte kasta bort!

Ronny Strinnholm, 39, undersköterska på operationsavdelningen, Lycksele lasarett.
– Min favoritväska är min träningsväska. I den har jag träningskläder, handduk och dusch­-creme. Och min träningsdagbok, plus plåster – jag jobbar ju ändå inom vården. Dextrosoltabletter, om jag behöver extra energi. Jag styrketränar på gym fyra dagar i veckan. Det behöver jag för att orka med jobbet, med jourtjänstgöring och nattpass. Jag har dålig rygg, och om man är stark orkar man mer.