Viktorias trådbussdröm blev verklig

Stalin, som gjorde en omskakande tur på 30-talet med ett provexemplar av den importerade vagnen, hade fel. Sovjetsamhället voltade, inte trådbussen. Än i dag kryssar den fram som en trygg gammal flodpråm i det kapitalistiska Moskvas hektiska stadstrafik.
Fort går det inte. Bilköer uppstår överallt i den ryska huvudstaden. Efter kommunismens fall har privatbilarna femdubblats. Bakom ratten känner sig alla ryssar ohämmat fria. Inklusive fria att parkera där man har lust.
En trådbuss på elva ton, tolv meter lång och fem meter strömförande kablar på taket, har inte mycket utrymme att manövrera på när en slarvig bilist ställt sig i vägen. Väjer man ut för långt, så slits antennerna av från luftledningen som förser bussen med elektricitet och loppet är kört.

07.15 Tar upp morgonens första passagerare.

– Redan som liten flicka drömde jag om att köra trådbuss, berättar Viktoria Saveljeva som kör busslinje 39 mellan Moskvas centrum och förstaden Fili.
– Det är fortfarande ett trevligt arbete – när man väl slipper undan bilköerna. Usch för dem!
Den ryska statsledningen är själv en del av Moskvas enorma trafikproblem. Varje gång president Medvedev eller premiärminister Putin ska ut eller in från Kreml stoppas all annan trafik och den ryska huvudstaden med angränsande förstäder får vackert vänta i ett moln av rök från miljoner avgasrör. I köerna ser man ambulanser med blåljus  på utryckning. De kommer varken framåt eller bakåt. Passagerarna väntar tåligt på bussen, väl medvetna om att en tidtabell i den ryska huvudstaden på sin höjd är teoretisk.

Kollegan Igor passar på att kolla att antennerna på busstaket ligger rätt.

Viktoria rullar tålmodigt vidare ned mot Kievskijstationen med dess blandning av lyxiga gallerior, vilda hundar och ett myller av människor på väg till eller från tågen på linjen Ryssland-Ukraina.
Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov var svag för engelsk teknik och införde trådbussarna. Det var en oerhörd nymodighet i dåtidens Moskva där spårvagnar drogs av hästar och kor, och får och getter betade nära Röda Torget. Han framhöll att de var tysta och rena, till skillnad från bränsledrivna fordon. Och visst är bussarna miljövänliga men särskilt tysta är de inte. Det tjuter och skramlar och rycker i hela bussen när strömomkopplare slår till eller ifrån. Ettusen ampere, 550 volt i ledningarna.
– Man får akta sig för elen. Annars är bussen  lättkörd. Det är bara att gasa och bromsa.

Ute på den vida Kutuzovskij Prospekt kommer vi loss från trafikpropparna och trådbussen får upp farten, 60 kilometer i timmen. Hållplatserna ligger tätt och Viktoria bromsar lätt och vant in för att släppa av passagerare och ta upp nya. Så här mitt på dagen är bussen knappt halvfylld och en kvinna med barnvagn har lyckligt stigit på. De flesta passagerarna har månadskort – ”projeznoj” – som de trycker mot en avläsare för att öppna bussens vändkors. Det går också förträffligt bra att betala kontant.
Ryssarna har löst problemet med kontanthantering synnerligen enkelt: En stabil dörr av plåt och glas mellan förare och passagerare.
För att ta emot pengar och lämna ut biljetten öppnar föraren en liten lucka i glaset.
När jag berättar att  svenska bussbolag tvingats sluta med kontanter på grund av rån och överfall, ser Viktoria förvånad ut.
– Vem skulle komma på tanken att råna en busschaufför? Ingen i Ryssland i alla fall.

Problemet med kisspaus delar Moskvas bussförare med sina kolleger ute i världen.
– Mardrömmen är att bli sittande nödig i en bilkö mitt inne i stan, berättar, Igor, en av Viktorias manliga kolleger när vi anländer till ”39:ans” ändhållplats Fili.
Nu ska Viktoria ha rast några minuter innan hon återvänder till avgasgrytan Moskva.
Arbetspassen är långa, 12 timmar. Men då ingår två längre matraster.
Hon är med i facket, men erkänner att hon inte vet vad det gör för medlemmarna.