Alla ska vi dö – men sen då?

– Vår kista vänder sig framför allt till kvinnor. Kvinnor som vill sticka ut.
Så säger Annika Legàth Fagerström, som arbetar på företaget Fluffbabes. Med sloganen ”make life fluffy” har firman specialiserat sig på det rosa och det flärdfulla. Champagnekylare, rosa diskmedel och – likkistor.
Annika Legàth Fagerström kan inte se några etiska problem med en rosa kista.
– Du väljer ju själv, säger hon.
En av dem som sagt att hon vill bli begraven i ”rosa fluff” är tidningskvinnan Amelia Adamo.
– Jag skulle absolut kunna tänka mig en sån kista. Men egentligen är det de som kommer efter som ska bestämma. Tycker de att det är extremvulgärt kanske de inte vill ha det.
Än så länge har ingen i Sverige blivit begravd i en angelbox, men de första beställningarna har kommit och rosa likkistor är under tillverkning.

Långt från det chockrosa arbetar kommunalaren och kyrkogårdsarbetaren Thomas Hellberg. Här, i Umeå landsförsamling, är fortfarande en majoritet av begravningarna kistbegravningar. Det innebär att kroppen inte kremeras utan att kistan med den avlidne sätts i jorden i anslutning till begravnings­guds­tjänsten.
– Det finns mycket tradition kvar här i byarna, säger Thomas.
I landet i sin helhet ser det inte ut så: 75 procent kremeras, bara 25 procent är kistbegravningar.
Men också i Umeå har man märkt av förändringens vindar. Allt fler väljer att själva ordna mer med begravningen. Något som kan ställa till problem. Thomas berättar hur det har hänt att de anhöriga glömt ringa kantorn, kyrkomusikern.
– Då försöker vi luska fram någon, men det kan ju leda till att begravningen blir försenad.

Trenden att de anhöriga själva arrangerar så mycket som möjligt är tydlig, berättar Ulf Lernéus, förbundsdirektör på Sveriges Begravningsbyråers Förbund. I stort sett kan de anhöriga göra allt, menar han. Med undantag för kisttransport och jordsättning.
Samtidigt vill inte alla att askan eller kroppen ska ner i jorden. Det finns idag fem sätt att ta hand om den avlidne efter död-en (se faktarutan på nästa sida).
Trots trenderna finns fortfarande förstås den traditionella begravningen kvar. Vanligtvis ser den ut så här: Kistan består av målade spånskivor. 25 personer deltar på begravningen, som oftast hålls i en protestantisk kyrka. Det finns blommor för nästan 2 000 kronor. De anhöriga annonserar i dagstidningen och efteråt är det kaffe och tårta i församlingshemmet.
Ett sånt här arrangemang kostar. 2008 låg snittpriset för en begravning på 22 000 kronor och då är varken sten eller bouppteckning medräknat.
Men det finns inget tak för hur mycket en begravning kan kosta. Det som gör att det kan dra iväg är framför allt antalet gäster på minnesstunden efteråt. Som golv, det lägsta pris man kommer undan med, anger begravningsbyråerna 5 000-7 000 kronor. Då får man fixa så gott som allt själv, det blir varken ceremoni, blommor eller minnesstund. Vad som återstår är kista och transport till kremering.

Många svenskar har sitt ursprung i andra kulturer med andra begravningstraditioner. En stor grupp muslimer dör varje år i Sverige och Svenska kyrkans församlingar är skyldiga att ordna begravningsplats åt dessa. Oftast finns det ett muslimskt begravningskvarter på kyrkogården där de döda läggs i kistan med huvudet mot Mekka. Vill man inte ha något religiöst inslag alls går det att ordna borgerlig begravning, något som blir allt vanligare. Församlingen är skyldig att hålla med en lokal för borgerliga begravningar.
En sista sak, som faktiskt känns skön att skriva, är att det sker extremt få ensambegravningar i Sverige, alltså då bara präst, kyrkovaktmästaren och begravnings­­entreprenören deltar. Och det är också så att om dödsboet är helt utblottat är kommunen skyldig att betala begravningen.
Så – med rosa fluff eller ensam under bräckligt fanér: Ner kommer man alltid.