Så tog sig Katarina ur sin depression

För sjutton år sedan luktade det starkt av terpentin i ateljén, nu finns bara en svag doft av kall ved. Katarina Fornell lämnade oljefärgen och gick över till akryl när hon fick  barn.
– Jag tyckte att jag stank terpentin när jag gick in. Dessutom torkar akrylen fortare, men nu har jag kommit på att det dessutom passar bättre till sättet jag målar.

Hon är konstnären som också är vårdbiträde. Det kunde ha sett annorlunda ut. För bara några år sedan kunde Katarina varken måla eller jobba.
– Jag kunde inte sova om nätterna. Jag grät bara hela tiden.
De nära bad henne söka hjälp. Hon hade tur, vårdcentralen skickade henne snabbt till en psykiatriker som skulle följa med henne på hela resan tillbaka. Depressionen var nu också en diagnos.
– Jag har haft så tur hela vägen, med sjukvården, Försäk-ringskassan och arbetsgivaren.
Efter sjukskrivningen började Katarina jobba på demensavdelningen på sin gamla arbetsplats vid ett äldreboende i Vårgårda. Först några enstaka timmar i veckan, sedan ökade anställningstakten successivt till 66 procent.
– Jag började väldigt försiktigt, det tog ett år innan jag var uppe i full arbetskapacitet.

Jobbet med dementa påminner om hennes förhållande till bilderna. Man måste lyssna och vara lyhörd. När man jobbar med dem är det här och nu som har betydelse.
– Då gäller det att vara närvarande, för att läsa av och känna av var de är. Det måste jag göra med bilder, det handlar om intuition, vad det nu är. Man kan hela tiden utvecklas och bli mer känslig och lyhörd. Men man måste också lära sig att stänga av det, man kan inte vara sådär hela tiden.
På många sätt har den egenskapen blivit bättre efter depressionen. Katarina fick terapi som lärde henne att gå ner i sig själv och lösa upp knutar.

Först trodde inte Katarina att hon skulle kunna måla igen, men sakta kom det tillbaka, hon började måla svartvitt.
– Det var lite som att börja från början, med enkla former, en form i mitten som dominerar. Nu är jag inte så rädd för att släppa formen.
Den kalla vinden slår med en svag lukt av kodynga mot ateljéhusets utnött faluröda väggar. Furugolven är fulla av färgstänk. Som ledtrådar från tidigare bilder pryds de vita väggarna av torkad färg vars form påminner om vinkelhakar.
– Ibland förstör färgerna helhetsintrycket, så jag har en burk med vit grundfärg så jag snabbt kan måla över väggarna.
Så här års börjar det bli kallt i ateljén, element finns, men det är en gammal gjutjärnsspis från Husqvarna som får sköta uppvärmningen. Ateljén är bara ett par meter från huset som står på svärföräldrarnas gamla gård. En gång ett gårdsmagasin för ved och höns.
När Katarina berättar om sjukdomstiden och den långa vägen tillbaka låter hon först närmast oberörd, hon pratar tydligt med klar röst. Men av och till går orden lite saktare, uttrycken förstärks av eftertanke. Blicken blir blankare.
– Jag kan prata om det, jag vill att andra ska veta och förstå att man kan komma tillbaka, men det måste få ta den tid det tar. Jag trodde inte att jag skulle komma tillbaka, trodde inte att jag skulle hitta kraft och distans att jobba med människor igen.

Målartekniken är hård, i stället för att måla på staffli fäster hon sina masonitskivor på väggen, där är det stadigare när hon jobbar med skrapan och kniven på akrylfärgen. Katarina tycker om att måla med akryl, man kan göra om, måla över, det gamla finns där i bakgrunden, syns inte, men skapar djup.
Nu är självförtroendet i konsten kanske bättre än någonsin. Katarina beskriver sin teknik som ett måleri med erfarenhet, hon har fått en känsla för renhet, hon tar bort i stället för att lägga till. Hon förenar en lång utbildning och sin erfarenhet till något hon tror är det som kallas intuition.