Glädjen försvann när beskedet kom

Telefonen ringer hela tiden. Patienter har fått tid än här, än där. Anna-Karin Tyrheim skriver lappar om klockslag för transport som hon sätter på dörr­posten till expeditionen. Hon är undersköterska och avdelningssekreterare.
För två år sedan började hon bygga upp rutiner på avdelningen för allmän invärtesmedicin vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. I februari kom beskedet att den ska stängas. Oviss­heten började. Nu är det en vecka kvar, alla som vill har blivit omplacerade.

Inne på receptionen rullar Anna-Karins skärmsläckare förbi. ”Det är gott att leva!” står det med knallrosa bokstäver.
– Jag behöver lite uppmuntran, säger hon.
Hon tar inte med jobbet hem, tänker att patienterna inte får mer hjälp för att hon gråter. Men det är svårt att koppla av, hon känner av magen. Sovit dåligt har hon gjort länge, hon har småbarn och problem med händer som domnar. Just i natt har hon legat vaken utan att veta varför, och gäspar ofta.
Telefonen ringer igen. Anna-Karin tittar på listan över inskrivna patienter. I korridoren rullas en säng förbi med en gammal man.

När beskedet om stängning kom kände sig Anna-Karin chockad. Sedan kom tankarna på familjen och ekonomin. Var på LAS-listan fanns hon? Anna-Karin har 25 anställningsår och tänkte att hon nog skulle få ett annat jobb. Men hon fick vänta länge, allt var ovisst in i det sista. När hon kom till sitt nya jobb på Beroende­psykiatrin hamnade hon i en anställnings­intervju, ingen visste att hon skulle omplaceras. Om en vecka börjar hon där.
– Man får göra det bästa. Man kan inte bara ge upp och tappa hoppet.
När de fick veta att avdelningen skulle stängas blev det tyst, arbetsglädjen försvann. De viktigaste sysslorna blir gjorda, men kraften har inte räckt till det lilla extra. Besvikelse och ilskan sipprar ut, folk fräser åt varandra.
– Jobbet har varit tungrott, säger Anna-Karin och blicken försvinner långt bort.
Ovissheten om framtiden har gjort att några valt att sluta med avgångsvederlag.

På personalrummets anslagstavla sitter information inför stängningen. Anna-Karin dricker kaffe ur ett glas. I rivningsgropen utanför personalrummets fönster ska nya lokaler till psykiatrin byggas. Men Anna-Karin är osäker på om hon ska jobba där. I höst väntas ett nytt varsel.
– Jag vet ju inte om jag blir kvar på nya avdelningen. Oron gnager, det blir ingen arbetslust.
Ändå ser hon framåt, har sökt en utbildning till läkarsekreterare.

Varslad – hur känns det?

Maj Nordgren, 52, undersköterska, Uppsala:
– Jag har varit med om detta förut och bestämde mig för att det inte ska bli lika jobbigt. Men det är mycket oro, jag förlorar mina arbetskamrater och min trygghet. Jag sover dåligt. Jag blev placerad på geriatriken, det har jag inte önskat.

Malin Jansson, 31, undersköterska, Tierp:
– Det är svårt att sätta ord på, men det är tufft. Jag var med och startade avdelningen. Plötsligt behövs vi inte. Jag ska jobba på njurmedicin som flyttar hit, det är lite spännande. Men det känns osäkert med nästa varseltur.

Helena Rosen­gren, 38, under­sköterska, Knutby:
– Jättetråkigt, när vi fått arbetsro slår de sönder avdelningen. Jag ska börja på kardiologen. Det blir nog bra, man fyller ryggsäcken och går vidare. Jag grubblar inte över varslet. Jag har varit med om uppsägningar tidigare, man kan inte göra så mycket.

Marianne Karlsson, 59, undersköterska, Uppsala:
– Det är vemodigt. Jag ska börja arbeta med strokepatienter. Det blir nog bra, jag känner chefen och arbetskamraterna. Jag har varit med om sådant här förut. Det är oundvikligt att man funderar. Men man får göra det bästa av situationen.