Taktil beröring gör susen för äldre

Genom att bara lätt massera de äldre med mjuka strykningar över huden, och spela lugn musik i bakgrunden kan man få dem att må bättre.
Efter att ha saknat vetenskapliga bevis för att taktil beröring har positiv effekt hos äldre, bestämde sig Emelie Miller för att göra en egen pilotstudie. Genom att följa två ”taktila berörare” har hon kunnat intervjua elva patienter på ett äldreboende i Göte­borg.
Intervjuerna har skett vid ett flertal tillfällen före och efter behandling, men också på dag­ar då det inte förekommit någon behandling. Resultaten visar att de äldre mådde mycket bättre direkt, och flera timmar efter avslutad behandling.
– Jag blev förvånad över att det var sådan stor skillnad på hur de mådde före och efter behand­lingen, säger Emelie Miller.

Emelie Miller.

Att använda sig av taktil beröring inom äldrevården skulle alltså, enligt Emelie Miller, kunna fungera som komplement för exempelvis viss smärtlindrande medicin, eller sömnmedicin.
Taktil beröring används även inom andra områden än äldrevården, bland annat på svårt cancersjuka där det visat sig ha väldigt positiva effekter.
Sahlgrenska Universitetssjuk­huset har också forskat inom detta område. Forskarna har upptäckt att det finns nerver i huden som reagerar på långsamma smekningar över huden och skickar impulser till hjärnan. Det är speciella nervtrådar som kallas CT som skickar signaler till känslocenter i hjärnan. ”Lugn- och ro-hormonet” oxytocin frisätts under behandlingen.

– Vi har undersökt hur nerverna reagerar på beröringen, vårt nästa steg är att se vilken typ utav beröring som lindrar smärta bäst, säger Håkan Olausson, docent i fysiologi, överläkare i klinisk neurofysiologi.
Forskningen visar att beröringen ger en allmän känsla av välbehag hos många, men inte hos alla. Skador på CT-nerverna, vid till exempel olycksfall, multipel skleros eller depression, stör signalerna.
– Jag tror att beröring har en positiv effekt inom vården, beröringen kan bidra till både smärtlindring och tillit. Det är viktigt i arbetet mellan patient och vårdare, säger Håkan Olaus­son.