Han håller bussarna rullande

Vi befinner oss på Swebus verkstad i utkanten av Södertälje. I skuggan av bussförarna, som är företagets ansikte utåt, gör verkstadsarbetarna jobbet som krävs för att busstrafiken ska flyta på. Ibland är det lugnt, ibland mer kaotiskt. När ishalkan slår till och krockarna ökar, plockar man inte in någon extrapersonal.
– Vi lagar det nödvändigaste, sen får bussarna gå. Sen kommer de in dagen efter igen och så får man fortsätta fixa, berättar Jovica ”Janne” Jovanovic.

08.54 En buss väger cirka 22 ton. Janne hissar upp den för att kunna arbeta under.

Den här morgonen sitter Janne och ett tiotal arbetskamrater som vanligt samlade på chefens kontor. Klockan har precis slagit sju och det är morgonmöte. Kaffe i plastmuggar, folk håller på att vakna till liv. Chefen säger att det är ett pressat schema eftersom några ska iväg på kurs. Men han passar också på att ge beröm för att de alla gör ett bra jobb.
Efter mötet går Janne och arbetskamraten Tim ut på parkeringen för att inspektera en nyinkommen buss. De vet inte vad som är fel.
– Man får prova sig fram. Ibland står man bara där som ett stort frågetecken, säger Janne.
Han hämtar en truck och tillsammans rullar de in bussen i verkstaden. Tim kopplar in en dator för att se om något i datasystemet är fel. När inte det ger något, går de ner för att kolla om bakaxeln är trasig under bussen. Till slut enas de om att det är fel på växellådan, och lämnar sedan bussen för att gå och köpa mackor till frukostfikat.

07.59 Janne har jobbat på bussverkstad i över 20 år.

I verkstaden finns oändligt många verktyg. Sveper man med blicken kan den fastna på ett par skitiga arbetshandskar, en skottkärra, ett skruvstäd, en slang eller en oljefläck. Bussdäcken på nära håll är stora, lortiga.
Även om det blir mycket ensamjobb för en verkstadsarbet­are, så känns atmosfären kollektiv. De är ett gäng som lagar bussar och löser problem ihop. Är någon sjuk tar man inte in vik­arier, utan folk får jobba lite hård­are eller ”snacka mindre” som Janne säger.
För tio år sedan började Swebus köra åt SL. I samma veva infördes individuell lönesättning. Att verkstaden arbetar som ett kollektiv togs kanske inte med i beräkningen.
– Vi gör ju alla samma saker här – vad ska det vara då? Att man är bra kompis med chefen? funderar Janne om vilka egenskaper som ska motivera olika lön.
Han har själv varit fackligt aktiv som arbetsplatsombud, men slutade förra året.
– Facket fokuserar på bussförarna. Verkstaden kommer hela tiden i andra hand, anser han.
Men i senaste förhandlingarna satsade väl Kommunal på verkstadsarbetarna eftersom era löner släpat efter?
– Vi fick en höjning som var 100 kronor högre än för buss­förarna. Skrattretande, säger Janne.
Han minns en tidigare förhandling där facket helt sonika glömde bort verkstadsarbetarna. Bussförarna är så många fler att de har lättare att få igenom sina krav, tror han.

08.34 Fikarast. Kortleken åker genast fram.

Mitt under arbetets gång slänger Janne iväg en pik till dem som byter framruta på bussen bredvid.
– Tänk om ni skulle jobba lika mycket som ni snackar, tänk vad mycket som skulle bli gjort!
Gemenskapen är det bästa han vet med jobbet. Jargongen är tuff men kamratlig.
Plötsligt ljuder en öronbedöv­ande maskin över allt annat, det går inte att prata. Janne hamrar på sin buss. Fläktarna surrar. Radion skrålar. För en stund står alla i sina egna världar, omgivna av verk­stad­ens ljud och garagelukter.
Arbetsdagarna går fort, tycker Janne. Han är den som alltid sätter på kaffe och åker iväg för att handla lunchmat åt sig själv och de andra.
– Jag vet inte, det har bara blivit så, säger han och ler.
Bussen som Janne har lagat under förmiddagen är färdig att användas i trafiken igen. Han kör ut den ur verkstaden och konstaterar att det lyckades ännu en gång. Nu är det bara att ge sig på nästa.