Carina — en osynlig och ovanlig fixare

Många tror att det enda Carina gör är att köra ismaskin. Men en idrottsplatsarbetare gör mer än så. Man sköter isen, underhåller maskiner, skottar snö och ser till att lås och belysning fungerar.
– Och på somrarna sladdar vi fotbollsplaner – det heter så när man jämnar till gruset, säger Carina.
Idag är det dags att byta kniv på ismaskinen. Den står i ett varmt garage som luktar verkstad. Carina ställer sig på knä och sträcker in armarna så långt hon kan och skruvar loss knivblad­et.
– Det här är inget jobb för den med nymålade naglar precis, säger Carina och skrattar.

09.43 Lägger sig på golvet för att ställa in lutning och höjd på bladet, som hon nyss bytt på ismaskinen.

08.47 Städar toaletten i ishallen.

07.39 Kör undan snö med ismaskinen.

Utanför garaget hörs hockey­spelare som dunkar i sargen. Carina lägger sig på betonggolv­et för att justera lutning och höjd på kniven.
– Man blir lite svettig och känner sig skitig ibland. Det är väl inget riktigt tjejjobb. Men det spelar ingen roll för jag trivs och det är det viktiga, säger hon.
I Stockholms stad är endast 5 av totalt 78 idrottsplatsarbetare kvinnor.
– Jag vet inte varför det är så få tjejer. Av tradition har killar jobbat här, och sen har det på något vis fortsatt, säger Carina.
Jobbet sliter en del på kroppen. För ett halvår sedan hade Carina släpat runt på tunga målburar, och när hon kom hem small det till i ryggen.
Då frågade hon sin chef om det inte fanns några hjälpmedel. Strax därefter fick de så kallade målvagnar, som gör det lättare att flytta målen av och på planen.

I fikarummet är det varmt och skönt. Radion skrålar. De stora fönstren ger utsikt över den nu snötäckta friidrottsarenan. Fikarast tar man när det passar, och kyliga vinterdagar händer det att man måste in och värma sig.
– Men jag gillar vintersäsongen bäst, jag har alltid tyckt om att vara ute, säger Carina.
Carina arbetade tidigare i simhall. Men för några år sedan ville hon prova på något annat.
– Jag tog tjänstledigt för att testa jobbet som idrottsplatsarbetare, och trivdes jättebra. När mitt vikariat gick ut sökte jag en tjänst som jag visste att jag inte kunde få. Jag hade inte rätt maskinvana, men tänkte att det skiter jag i, berättar Carina.  
Och det gav frukt. Nu är hon fast anställd och hoppas kunna jobba kvar så länge inte kroppen säger ifrån.

Ute har ett försiktigt solsken ersatt morgonens gråa dis och snöfall. Rinken kryllar av barn i färg­glada hjälmar och kläder. Stora som små trängs på isen. Carina får en kram av en elev på isen.
– Henne kände jag knappt igen men hon sa att hon haft mig som simfröken.