Lotta Thells långa resa på väg mot bioduken

När Lotta Thell fick se de första scenerna i filmen blev hon nästan chockad. Skådespelaren Malin Crépin lyckades fånga henne, eller Eva som hennes alter ego heter i böckerna, så exakt.
– Det var en abstinensscen jag blev så otroligt tagen av. Det var som att se mig själv igen.
Vi träffas hemma hos Lotta Thell i huset hon har på landet mitt i den sörmländska myllan. Hon bjuder på kaffe som hon maler själv, trots att hon inte ens dricker kaffe.
– På Hassela tvingade de mig att dricka kaffe i ett år. Sen dess dricker jag det inte.
I och utanför huset, springer och sprattlar det av liv. Lotta Thell har två hästar, tre hundar och massor med katter. Plus att hela köksdelen är full av gröna växter.
– Det är jätteviktigt med växt­-erna och djuren, det måste vara lite puttenuttigt för mig, att jag får vårda.

I fem romaner berättar Lotta Thell om sig själv. Hon skriver om sin kamp mot heroinmissbruket, om vägen ur det, och om kärleken till den man som sen blev pappa till hennes dotter.
Det är i den andra boken, som nu strax kommer upp på bio­-duk­arna, hon träffar Erik. Och det är tack vare detta hon så småningom klarar att befria sig själv från heroinet, även om relation­en sen inte höll.
– Själva grunden är en grym motivation, för mig var det kärleken. Man måste ha nånting som är jättestarkt, som gör att man tycker att det är värt det.
Varför blev det så här för dig från början?
– Mina föräldrar hade inte koll på sig själva. Där var det kaos. Sen blev jag omhändertagen av samhället och där var det ännu värre kaos med alla fosterhem och omhändertaganden.
Hon har varit utan knarket i tio år nu. Hon tar fortfarande metadon men tror sig snart kunna vara utan det också.
Är det något du vågar säga, att du är helt fri från beroendet?
– Hur långt borta man än är ifrån det så är man så här nära, säger hon och visar med fingrarna. Det är farligt att bli för självsäker.

Hon har klarat sig, inte tack vare behandlingen på ett Hasselakollektiv, utan trots det, menar hon.
Särskilt den första boken, ”Utan en tanke” är en uppgörelse med hela Hassela­peda­go­g­iken, som enligt Lotta Thell i princip går ut på att bryta ner individerna och hjärn­tvätta dem.  Till exempel, hävdar hon, våg­ade hon inte skriva en rad på tio år efter tiden på behandlingshemmet. Ändå hade hon med sig skrivandet från sin barndom.
– De tog verkligen död på det som man gillade.
Hon har fått mycket kritik av företrädare för Hasselarörelsen för sina böcker, men någon stor offentlig debatt har hon inte ork­-at med att dra igång. Hon vill ha lugn och ro.
Och det tycks hon ha fått. Det är så tyst i huset att minsta rörelse från något av alla husdjur­en snabbt fortplantar sig.
Men själv är hon ganska intensiv när hon pratar. Hon rör sig mycket och använder händerna ofta för att förstärka eller stryka under det hon säger.

Det har varit en lång resa till den färdiga filmen, på flera sätt. Det var sex år sen filmbolaget köpte rättigheterna. Många regissörer och manusförfattare har varit inkopplade. Ett tag var Colin Nutley aktuell som regissör.
De första böckerna har sålts i över 100 000 exemplar. Och när hon pratar om just de, läsarna, får hon något saligt i blicken.
– Det har gett mig något att stå på. Vilken möjlighet det är för mig att få ut det här som jag vill få ut. Det är privilegierat.