Johan gör poesi av sitt hat till jobbet

När Johan Jönson började läsa böcker som tonåring märkte han att de alltid utspelades på fritiden samtidigt som alla runt omkring honom ständigt jobbade. Han undrade ofta var personerna i böckerna fick sina pengar ifrån.
Det behöver man inte fundera över när man läser Johan Jönson. Hans senaste ”Efter arbetsschema” är en 800-sidig vredesrapport där ett flertal röster och diktjag träder fram för att berätta om arbeten som sällan får sin verklighet beskriven i poesin. Eller någon annanstans för den delen.
Det är sannolikt den enda diktsamling som innehåller en dikt som tar upp att Kommunal strukit kampen för sextimmars arbetsdag.
– Den sista utopiska skrivningen i hela jävla fackföreningen stryks. Det gör mig vansinnig.
 
Johan Jönson svär mycket, oavsett vad han talar om men särskilt när han blir engagerad.
Och det blir han när han talar om arbete. Han vet vad han talar om, han har alltid lönearbetat. Fram till i midsomras har skrivandet tillkommit på lediga dagar, efter arbetspass eller före arbetspass. Han har jobbat inom lantbruk, industrin och främst och nu senast inom vården.
– I den här boken är det flera personer som talar och säger jag. Att någon som lönearbetar inom låglöneyrken får komma till tals och säga något, det är ovanligt. Boken försöker skapa en arbetarsubjektivitet, det är ett jävla krångligt ord, men det var det jag kom på.
Från hemmet i Stockholms-förorten Örnsberg har han bara ett par minuter ner till arbetsrummet i en hyreshuskällare. Rummet saknar både toalett och vatten så han bjuder på kaffe ur medhavd termos.
Johan Jönson tar av sig vinterskorna och sätter sig i snurrstolen vid skrivbordet. Bordet står fritt, tre av det lilla rummets väggar är möblerade av bokryggar, där finns en stereo och en gammal insutten fåtölj.

Vi pratar om hans bok och om att vissa blivit upprörda över hans beskrivning av arbete och den låga statusen i vad han kallar skitjobb.
– Man får inte säga skitjobb, det är helt jävla förbjudet tydlig-en. Lokala fackrepresentanter blir skitförbannade för att de tror att det skulle smeta av sig på deras medlemmar. Som om det vore deras fel att det är som det är.
Han menar att det som setts som politiska frågor idag har förvandlats till privatmoraliska spörsmål; att de som har skitjobben får skylla sig själva och de som inte har dem kan tycka synd om. Det är enklare än att inse att det handlar om maktdynamik, konstaterar han.

När jag tycker att ”Efter arbetsschema” uttrycker enormt mycket frustration och vrede, avbryter han:
– Hat skulle jag kalla det för. Vrede låter förpackat. Hat låter farligare, eller starkare i alla fall. Hat är underskattat som drivkraft både uppifrån och underifrån. Hat- och hämndbegär är låga drifter men de driver framåt. Klasshatet uppifrån är också väldigt underskattat, men visar sig till exempel i reformer som borgarna genomför, som sjukförsäkringen.
Jag frågar om hatet blir mindre genom att han skriver om det:
– Tvärtom. Det ristas ännu djupare. Litteraturen som befrielse – den tiden är förbi. Men jag uppfattar innehållet som liv trots att det är så mycket död och lev-ande död i boken.

Johan Jönsons texter är upptagna av kroppen, av arbetsrörelserna, av själva arbetandet.
Det är röster från vårdjobb, från hemtjänsten och från avlastningshem för funktions-hindrade. Det är nattvak och morgonpass. Fabriksjobb.
Det är en ständig längtan till nästa fikapaus, nästa lediga pass, till semestern.
– Motvilligheten mot att arbeta är så grundläggande. Att få folk i arbete är ju en klassisk disciplineringsåtgärd. Jag vet inte hur jag ska säga det för folk blir förbannade när jag gör det, men jag tycker att det är en form av självbedrägeri att inte erkänna det.

Utdrag ur boken ”Efter arbetsschema”

”Dröm. På jobbet. Står böjd över utvecklingsstörde Andreas, torkar honom. Avföringen lös, bubblar ut. Torkar och torkar. Det tar inte slut. Sväljer uppkastningsreflexerna. Diarréskiten rinner och bubblar ut. Använder tvättlapp efter tvättlapp. Det tar inte slut.”

”kommunals ledning stryker nu också visionen om sex timmars arbetsdag (så som partiledningen via kongressen strök den historiska visionen om ekonomisk demokrati för ett par år sedan). Man har aldrig lyft ett finger för den i den pragmatiska praktiken, och nu ska tanken inte heller kunna tänkas”

”Jag har sagt upp mig, inte för att jag inte längre klarar av, eller skulle vara för fin för, att torka skit, den arbetssyssla mina arbetskamrater, med vilka jag har trivts så bra, utför varje dag, utan att gnälla på det här klass-specifika sättet; sånt vänjer man sig vid, luktsinnet stängs instinktivt av, eller slutar fungera, och jag har alltid, sen mitt första förvärvsarbete, jobbat med avföring, avfall, slagg, rester, smuts. …”