För tillfället rattar jag ofta in SR Metropol, stockholmsradio på 93,8 (som även går att få in via webben) till morgongröten.
SR Metropol – det är hiphop, soul, globala hits… R’n’B, reggae, dancehall, dansmusik; allt som är bra!
Dessutom intressanta och smarta pratämnen! Stockholms vaknaste morgonprogram!

Så skriver de själva i sin programförklaring och det är bara att instämma. Dottern tipsade och nu är jag stamlyssnare. Jag tillhör inte generation målgrupp, men känner mej inkluderad ändå (Läs mer på sr.se/metropol).
Oftast är det Ametist Azordegan och Ison Glasgow som gnabbas och diskuterar tillsammans, och jag får veta sånt som att en klubb inte kan spela för mycket hiphop för då kommer det ”fel sorts människor”, ”för mycket negrer”, i klartext för många med mörk hy & för få äktblonda svenskar, dit.
Det handlar ju inte om infödda eller inte, utan om utseendet. Ametist vet, för hon är dj också och har själv fått uppmaningen att sluta med sin hiphopmusik från klubbägare som velat ”byta profil”, dvs publik, via valet av musik.  

Varför de så åtråvärda svennarna inte gillar en blandning där även hiphop ingår är höljt i dunkel, i alla fall för mej som inte besöker klubbar längre. Det borde vara roligare med mix på dansgolvet!
Och mer spännande med lite oväntade möten mellan människor och stilar. Men jag är kanske naiv. För svennar ska det spelas tecno, annars vänder dom i dörren. Och tvärtom. Hiphopmusiken sänder ut en annan signal till de köande utanför krogarna. Var grupp på sin plats.
Dörrvakter som sorterar och klubbar som diskriminerar är en oerhört trist företeelse, som knäcker självkänslan och förstör kvällen för dem som utsätts. Sen må man vara född här eller där, kille eller tjej, eller något mittemellan.

På Slagthuset, en nattklubb i Malmö har ledningen tagit ett djärvt och radikalt grepp, skriver tidningen Restauratören, som i nr 36/2008 har en mycket intressant och välskriven intervju med marknadschefen Claes Schmidt. Han äger krogbolaget tillsammans med sin hustru Anita sedan 15 år.
De har tagit det smått äventyrliga beslutet att inte sortera i kön. Alla som sköter sig är välkomna. Det får inte förekomma kränkningar och personalen utbildas i bemötande, mångfald och diskrimineringslagstiftningen. Man är noga med att dokumentera varje avvisning, så att det går att se vad som hänt i efterhand.
Att inte välja bort ledde till ett rätt kraftigt tapp av gäster i början.
– Vi frågade våra gäster om orsaken och fick veta att det var för många ”utlänningar” på Slagthuset och att andra gäster kände sig osäkra, berättar Claes Schmidt. Men våra gäster var ju inte utlänningar. Det här var ju svenskar och svenskar ser ut på alla möjliga sätt i dag.

Nu börjar gästerna känna sig trygga och återkomma, säger han. Men det har varit svårt att hitta bra vakter. ”De kanske står på ett ställe och nekar en människa, och så ska de släppa in samma person här. Det blir en konstig situation för en del.”
Claes och Anita har erfarenheter som gör dem extra observanta. För några år sedan gick Claes mer öppet ut och berättade om sin transvestism, något hans fru vetat om och helt accepterat sedan slutet av 1980-talet. Claes är av och till Sara Lund, en kvinna som också är en viktig del av hans jag. Claes vill när han känner för det, använda sig av ett kvinnligt könsuttryck, men är ändå en heterosexuell man.
Att ibland vara Sara gör honom lugn och får honom att må bra. (Läs mer på www.saralund.se).

Det är svårsmält för många, och han har själv blivit trakasserad i kön till krogen och nekad att komma in som transvestit, så hans egna kroppsliga erfarenheter av diskriminering har varit till nytta för andra.
Claes, som är en sportig snaggad, brunbränd man, önskar, liksom hans mer långhåriga och bystiga jag Sandra, kort och gott mera mångfald, att det inte skulle vara en så stor grej vem man vill vara när man går ut, om man inte kränker andra. Han vill se olikheter som möjligheter och att vi skippar antingen-eller-tänkandet lite oftare.

Jag tycker det låter sunt, upplyftande och hoppingivande. Och förhoppningsvis ligger den ökade toleransen och bredden mer i tiden än smalspåret, som borde tillhöra det förgångna. Det handlar om att leva och låta leva. Men det är svårt. Lika söker gärna likar, såna är vi väl ganska ofta allihop.
Och även om mångfald och antidiskriminering är modeord i den officiella retoriken så finns krogköernas sorteringsmaskineri kvar på de flesta ställen.
Är det ändå lite större öppenhet på gång?  
Ett tecken i tiden är kanske Marian Keyes senaste roman This Charming man (ännu ej översatt) där huvudpersonen är just en charmig, maskulin och attraktiv heteroman som även visar sig vara transvestit.

Det må vara hur det vill med den saken. Men med fler krogägare som Claes och Anita borde det bli både roligare och fredligare att gå på krogen. Mindre gruff i köerna, färre förnedringsscener med vakterna mer spännande och mixad musik och en klart intressantare publik!